I Dark Intelligence mötte vi första gången Thorvald Spear, som väcktes upp ur en minneskristall hundra år efter sin död. Hans första tanke var att utkräva blodig hämnd på den som orsakade hans och hans stridskamraters död i kriget mellan den mänskliga Polityn och pradorimperiet. Ett ögonblicks eftertanke hade kanske sagt honom att hans minnen var en smula ... osorterade ... och att han borde fundera över varför han väcktes upp just nu. Men kanske räknade någon kallt med att han inte var så analytiskt lagd, utan raskt skulle ge sig ut på jakt efter den förrymda och krigsskadade AI:n Penny Royal.
Det blev början till en space opera med fler knasiga personer än vanligt hos Asher (och han har alltid varit bra på knasiga personer). Vi mötte gangstern Isobel Satomi, som höll på att förvandlas till ett hoodermonster från den nu utdöda civilisationen på planeten Masada, och pradorn Sverl som hade omstöpts till en blandning av människa, AI och prador. Dessutom dök gamla bekanta från tidigare Polityböcker upp.
Vi återvänder till handlingen strax efter händelserna på planeten Masada, där Penny Royals intriger för att skydda de devolverade gabbleduckarna och det genetiska underverket Teknikern kom i dagen. Polityn är fortfarande ute efter den förrymda AI:n och en krigshetsande falang inom pradorimperiet jagar efter Sverl, som de betraktar som ett missfoster.
Om fokus i förra boken låg på Isobel Satomi och hennes förvandling till hooder, har det i War Factory flyttats över till Sverl och pradorimperiet. Vi får träffa den krigshetsande pradorn Cvorn och pradorimperiets hemlighetsfulla härskare.
På ytan är handlingen ganska rak. Sverl själv lämnar sitt gamla hem i den neutrala zonen mellan Polityn och pradorimperiet, men inser att han inte kan söka fristad vare sig hos Polityn eller sina egna. I lasten har han en grupp ”skalmän”, sekteristiska människor som längtar efter att bli pradors, också de parias utan någon självklar plats att ta vägen. Han jagar först efter Cvorn, men förstår att ärkefienden försöker lura honom i en fälla och bestämmer sig för att iaktta lite försiktighet.
Samtidigt ger sig Penny Royal av mot Room 101, en fabrik som under pradorkriget spottade ut AI-styrda krigsmaskiner i en allt stridare ström. Fabriken, titelns ”War Factory”, styrdes av en AI som liksom Penny Royal inte mådde väl av den mordiska frenesin i krigets slutskede. Room 101 försvann efter kriget och de flesta antog att anläggningen förstördes, men Polityns ledning visar sig märkligt intresserad av att sopa igen alla spår som antyder att den kanske finns kvar.
Dessutom får vi följa kapten Blite, som spelade en biroll i Dark Intelligence, och Isobel Satomis löjtnant Trent Sobel som mirakulöst överlevde händelserna i slutet av den förra boken. Den enda nya, viktiga person som introduceras är den psykotiska förshörs-AI:n The Brockle, som vi anar kommer att spela en större roll i nästa bok i serien. Perspektivet skiftar mellan de olika huvudpersonerna och alla handlingstrådar riktas mot Room 101.
Trots höga våldsnivåer och åtskilliga rymdstrider är inte War Factory någon actionroman. Jag skulle närmast beskriva den som en slags psykologisk skräckroman i space opera-miljö. Som om Clive Barker hade förflyttat sina Books of Blood till Iain Banks Culture-universum, ungefär. En stor del av handlingen utspelar sig på de två pradorledarna Sverls och Cvorns skepp, och kretsar kring den ganska speciella pradorpsykologin där äta eller ätas är ett grundkoncept. I början kan romanen kännas lite pratig, men efter några tiotal sidor börjar Asher bygga en fascinerande komplexitet med sitt brokiga persongalleri. Liksom i förra boken handlar det tematiskt mycket om förändringar, nåd och försoning.
Gunilla
