Banvaktare Thiel

”Solen göt nu sin sista glöd över skogen och slocknade sedan. Tallarnas stammar sträckte sig som bleka, förvittrade skelettdelar in mellan trädkronorna, som vilade på dem som gråsvarta skikt av förmultning. En hackspetts hamrande trängde igenom tystnaden. Genom den kalla, stålblå himlarymden gled ett enda försenat rosenmoln. Vinden ven källarkall, så att banvakten huttrade. Allt var nytt för honom, allt var främmande.” Thiel är en enkel och rättskaffens man; hans vardag består mest av familjeliv, samvetsgrant utförda arbetsuppgifter vid järnvägen och kyrkobesök. När hans första hustru dör, gifter han om sig med den härsklystna och grälsjuka Lene, som utövar en förblindande sexuell lockelse på honom. En ohejdbar process tar vid och han bryts steg för steg ned: allt når sin kulmen då något fasansfullt inträffar i närheten av banvaktsstugan. Det är en gastkramande historia som dukas upp inför läsarens ögon och det är svårt att frigöra sig från intrycken efteråt. Kanske är "Banvaktare Thiel" (1888), trots det lilla formatet och trots att novellen var bland det allra första Hauptmann skrev, höjdpunkten inte bara i hans verk, utan i hela den tyska naturalismen. Gerhart Hauptmann (1862–1946) tilldelades 1912 Nobelpriset i litteratur.