Hem till Hyrule

Vi är många som under de senaste 30 åren styrt Link på hans resa genom tid och rum för att rädda kungadömet Hyrule från den ondskefulle Ganondorf. När spelet släpptes 1998 var det banbrytande för hur äventyrsspel i 3d skulle designas. Själv spelade jag igenom originalet senast i somras och det slog mig då hur förvånande lite av spelet jag upplevde som frustrerande. Visst tar det en stund att lära sig hantera kameran och ja, vattentemplet driver en fortfarande till fullständigt vansinne, men så var det även 1998. Utöver det är spelet än idag en otrolig upplevelse att ta sig igenom. Behövs det verkligen en remake på ett spel som än idag står sig så väldigt bra som det faktiskt gör?

Natten till torsdag sitter jag uppe och spammar spelikonen för att starta spelet. Det ska låsas upp vid midnatt. Klockan blir 00.00 och det går inte att starta, 00.01 samma visa. Har jag suttit uppe (sent i min värld) och väntat helt i onödan? 00.02 går spelet äntligen i gång, skärmen blir svart. När månen och det gröna fältet tonar in till den allt för bekanta pianoslingan försvinner snabbt allt tvivel kring huruvida en remake är berättigad eller ej. Nintendo har lyckats med något väldigt speciellt här.

Rent visuellt bjuds vi på rent ögongodis. De inledande miljöerna i Kokiri-skogen har aldrig sett så här bra ut, över Hyrule-fälten tronar sig nu Death Mountain mäktigt mot skyarna och innandömet på jättefisken Jabu-Jabu är precis lika äckligt som väntat. Även karaktärerna har omsorgsfullt designats om, utan att tappa sin identitet från originalet. Man känner igen dem direkt: de asgarvande bröderna intill fontänen, kvinnan med sin älskade hund Richard, det flitiga bygglaget i Kakariko village. Utöver den kosmetiska uppgraderingen har även delar av spelets narrativ broderats ut och utvecklats. När Link i originalet drog mästarsvärdet som barn och färdades 7 år fram i tiden i originalet görs det genom en relativt enkel sekvens. I remaken har scenen utvecklats och visar nu hur den är del av Ganondorfs ondskefulla plan att ta över riket. Det görs otroligt snyggt, utan att kännas övertydligt.

Det har även finputsats och justerats när det kommer till spelets mekanik. Det finns till exempel (ÄNTLIGEN) en dedikerad hopp-knapp. Alla de stunder man under stort fokus behövde måtta upp ett hopp, för att sedan falla till sin undergång, är ett minne blott. Det är nästan för bra för att vara sant. Det är lite på samma bana mitt enda klagomål finns. Eller det kanske inte handlar om ett klagomål, jag är kanske bara bitter? Spelet känns för lätt. Som spelare blir man handhållen till den grad att det på vissa ställen sitter skyltar som förklarar hur pussel ska lösas. Folk som spelar spelet för första gången kommer aldrig förstå hur svårt vi andra hade det 98. Fastnade man på ett pussel fick man hoppas att kompisen satt på lösningen alternativt att det stod något i senaste numret av Super Play…och sen fick man pulsa 3 mil i snön till skolan. Allt var kanske inte bättre förr.

Sammanfattningsvis är det bara att konstatera att världens bästa spel om möjligt blivit lite bättre. En diamant har slipats och förfinats ytterligare. De känns lyxigt att få ta del av det. Nu återstår bara en, självklar, fråga: Känns det ändå inte rätt givet att Majora’s Mask får samma behandling efter detta?