Spirited Away fyller 20 år

Publicerad: Tisdag, 29 juni 2021

Hayao Miyazaki hade gjort sig ett namn i Japan långt innan han fick ett brett genomslag i USA och Europa. Hans Nausiaä hade visserligen släppts utomlands, men klippts sönder av Disney som tyckte den var för komplicerad och våldsam för en barnpublik. Här i Sverige hittade jag den som barn på hyrvideo med titeln Vindens krigare, men förstod inte riktigt grejen. Princess Mononoke gjorde rubriker många år senare när den krossade en massa besöksrekord i Japan, men när jag väl såg den, också på VHS, var det visserligen en häftig film men ingenting jag föll handlöst för.

Spirited Away däremot. Herrejävlar. Såg den när den gick upp på bio i Sverige. Bara en sådan sak. Japansk tecknad film på bio, och det var fullsatt! Jag förstod varför filmen vann en Oscar. Nu fyller Spirited Away 20 år den här sommaren, och det är mycket tack vare den filmen (och mangan Dragonball) svenskarna fått upp ögonen för japansk animation, så här kommer min kärleksförklaring.

På väg i bil till sitt nyköpta hus hamnar familjen, pappa, mamma och dottern Chihiro vid en gångtunnel. När de passerar tunneln hamnar de, utan att märka det själva, i en gränsvärld mellan vår och andevärlden. Föräldrarna råkar i knipa och Chihiro måste ta sig in i ett ande-hotell styrt av en mäktig häxa för att få sina föräldrar med sig hem. En ganska enkel premiss, men Miyazaki gör det mesta av det. Framförallt följer filmen inte riktigt den vanliga dramatiska kurvan vi bombarderats med under hela våra liv. Det är en film som är förvånansvärt svårt att förutse när man ser den första gången, utan att det någonsin känns krystat eller ologiskt. Chihiros resa, både den inre och den yttre, är så väldigt tydlig utan att jag känner mig skriven på näsan.

Sedan har vi världen i sig, fylld av olika märkliga knytt och varelser. De är underbart ritade och känns både väldigt japanska och väldigt egna på samma gång. Det är väldigt japanskt men också oerhört gångbart. Flodgudar, häxor, drakar och annat samsas med obskyrare varelser som hoppande huvuden, ansiktslösa spöken, arbetande sotbollar, anfallande papperssvalor och mångarmade gubbar.
Något jag med min ålder har svårare och svårare för är den trötta klichén att det ska finnas en skurk, och skurken har en på olika sätt ondskefull agenda, samt ska helst dö i filmens upplösning. Till och med i barnfilmer, och då på ett ännu snöpligare sätt: att dö på ett sätt som inte lägger skulden på vår hjälte. Så icke här! Det finns visserligen en tydlig antagonist, häxan Yababa, som styr sitt hotell med fast hand. Men häxan är ingen skurk i egentlig mening, hon har bara tydliga regler som omvärlden, inklusive Chihiro, måste navigera runt med försiktighet filmen igenom. Så skönt!

Det är också väldigt roligt att se Chihiro växa under filmens gång. En trulig och ängslig tioåring i filmens början förbyts sakta under äventyrets gång till en klurig och självsäker tioåring i filmens slutskeden. Hon har inte bara övervunnit farorna hon ställts inför, utan också väldigt tydlig övervunnit sin egen rädsla. Det är så fint att mitt medelålders hjärta brister.

Förutom filmen själv finns det en hel del fina saker, pennor, anteckningsblock (min favorit är nog den där Chihiro står framför grisarna (94126) och väldigt, väldigt fina pussel. Allt finns att hitta här! 

/David


Kommentarer

Nyhetsbrev