Månlandningen 50 år

Publicerad: Fredag, 19 juli 2019, Skribent: Maths

Det var på den tiden en miniräknare vägde ett halvt kilo och klarade som bäst de fyra räknesätten. TV:n var svartvit och hade en kanal. En charterresa var ett äventyr. Några reste längre ändå, gav sig ut i rymden och landsteg på månen. En bedrift. ”Ett litet steg för människan”, sade Armstrong. ”Ett stort för mänskligheten.”

Sedan dess har det hänt mycket i rymden. Då – 1969 - fanns det nio planeter i rymden, i dag över 4000. Astronomerna misstänker att de flesta stjärnor har ett planetsystem i omloppsbana runt omkring sig. Många planeter blir det, miljarders miljarder bara i vår galax. De flesta är lika ogästvänliga som Neptunus eller Venus. Men några miljoner snurrar runt en lagom stor sol i sina bästa år, och kanske finns där liv. Kanske finns det intelligent liv någonstans.

Kunskapen om universum har ökat. Men vad har hänt här hemma, i solsystemet? Har vi byggt månbaser eller börjat bygga en självförsörjande stad på Mars och inrättat ett nytt hem för människan på en annan himlakropp? Kan ju vara bra att ha, om vi lyckas förstöra livsbetingelserna på moderplaneten. Inte ens Sheraton eller airbnb har lyckats etablera sig i omloppsbana runt jorden för att ta hand om alla potentiella rymdturister. En flagga på vår måne är det enda vi lyckats uträtta på femtio år.

Ett stort steg för mänskligheten? Snarare en fis i rymden. Jag blir förbannad. Jag bryr mig inte om månen. Jag vill längre, jag vill mer. Och jag är otålig. Jag vill utforska solsystemet, inte åka tio dagar till Rhodos med solgaranti.  Jag vill kröka rymden, leta rätt på maskhål, kickstarta hyperdriven och färdas bortom händelsehorisonten. Men först mellanlanda på Mos Eislyes Cantina och släcka törsten. Det kallar jag att resa. Månen? Äh.

Maths


Kommentarer

Vill du skriva en kommentar? I så fall måste du logga in.