Karin Tidbeck om arbetet med Minnesteatern

Publicerad: Tisdag, 22 november 2022, Skribent: Karin Tidbeck

Minnesteatern är ett slags frankenroman: ett monstrum byggt av lösa delar och hoplimmat med associationer. Jag hade flera år tidigare skrivit novellerna ”Augusta Prima” och ”Aunts”, som ingår i novellsamlingen Jagannath. Båda utspelar sig i Trädgården, en plats där tiden rör sig i cirklar och stulna barn agerar tjänare åt en blodtörstig, dement härskarklass. Ädlingen Augusta, en utsökt skurk, vägrade lämna mig ifred. Likaså hemsöktes jag av Dora och Tistel, som bodde i Trädgården. De ville saker. Parallellt med det hade jag skrivit novellen ”A Fine Show on the Abyssal Plain”, där ett teatersällskap reser mellan dimensioner för att sätta upp tolkningar av verkliga händelser, och på så sätt fästa dem i multiversums väv. Dessutom hade jag skrivit en novell om en jämtländsk bonde som var besatt av ett främmande kreatur. Och jag hade en märklig liten bibliotekarie i bakhuvudet, för jag älskar bibliotekarier djupt och innerligt.

Vad som hände sedan liknar ganska mycket den där memen med en vildögd man som står framför en anslagstavla full med papperslappar som han har ritat pilar mellan med rödpenna. Jag ville att Augusta skulle dra ut och sprida förödelse. Och jag ville att Dora och Tistel, min dysfunktionellt dynamiska duo, skulle gå på äventyr. Och teatersällskapet skulle ut och härja. Jag visste instinktivt att allting hängde ihop, men hur? Nyckeln blev Ghorbi, den mystiska resande som i ”Augusta Prima” delger Augusta information som kullkastar hennes existens. Hon visade vägen genom berättelsen.

Under tiden som följde intervjuade jag en bibliotekarie om uråldriga system, fick Ghorbis namn av en poet, frågade min mamma om det stämmer att man kan lägga om sår med spindelväv (det stämmer), blev upplyst om saajvoe och fyrtiotalets skidåkande av en norrlänning, irrade runt i Uppsala, lyssnade på grekisk dubbelflöjt, konsulterade en djinnexpert och lärde mig skriva blankvers. Och långsamt, ur en ocean av anteckningar och brottstycken, flöt en arkipelag upp till ytan som jag kunde förbinda med broar. Där var den, romanen.

Någon skulle nu kunna säga att det där var ju inte det mest effektiva sätt att skriva en roman på. Det är det inte. Men jag är en ostrukturerad författare. I engelsktalande författarkretsar brukar man tala om ”pantsers” och ”planners”, det vill säga som antingen improviserar vilt (flying by the seat of one’s pants) eller planerar i förväg vad de ska skriva. Och jag är en pantser av guds nåde. När jag börjar skriva något vet jag aldrig om jag är i början, mitten eller slutet, och jag har ingen aning om vart jag är på väg. Fördelen är att det ligger i linje med hur min hjärna fungerar och att jag plötsligt kan dragga upp överraskningar ur det undermedvetna som förändrar hela berättelsen. Nackdelen är att det kan ta mycket lång tid att få någon ordning i röran. Som i fallet med Minnesteatern, några år. Men man spelar den giv man har fått. Så välkommen till arkipelagen! Det finns kakor någonstans i mitten.

Karin Tidbeck

Minnesteatern släpps 24 november. Samma dag hälsar Karin på i Malmöbutiken. 30 november kommer hen till Göteborg och 1 december till butiken i Stockholm.


Kommentarer

Prenumerera på våra nyhetsbrev