Aniara!

Jag tillbringar större delen av mitt läsande liv i rymden. Jag trivs där, i rymden, bland raketer och planeter och oändligt avlägsna stjärnor. Jag terraformar Mars, bryter malm på asteroiderna och följer då och då med som passagerare på generationsrymdskepp och lämnar allt det jordiska bakom mig för alltid. Jag har varit passagerare på rymdskeppet Aniara, väldig, mäktig och tragisk; spjutet som ilar genom rymden. Jag har sett läst boken, läst den tecknade serien, upplevt operan och varit på teatern. Men aldrig sett filmen. Förrän nu! 1 februari har Aniara sverigepremiär på bio i regi av Pella Kågerman och Hugo Lilja. Trailer ser bra ut, miman är en artificiell intelligens (förstås) och budskapet mer aktuellt än på Harry Martinsons tid. Men glöm inte: film är alltid bättre i böcker.

En vacker essäsamling – Lägesrapport från Aniara - släpps också i samband med filmpremiären, med poetiskt bidrag av Anna Hallberg, bilder av Kuba Rose som jobbade som stillbildsfotograf under filminspelningen samt astronomen Bengt Göransson.

PS Jag vill nyansera bilden av mitt läsande något. Jag är inte bara i rymden. Jag har läst Harry Martinsons Nässlorna blomma och Vägen ut och håller på med sjömansromanerna. Läs- och språkglädje.