Harrow the Ninth

Publicerad: Onsdag, 19 augusti 2020, Skribent: Liv Oschlag

"But Harrowhark - Harrow, who was two hundred dead children; Harrow, who loved something that had not been alive for ten thousand years - Harrowhark Nonagesimus had always so badly wanted to live. She had cost too much to die."

“Lesbian necromancers explore a haunted gothic palace in space!” var blurben som Charles Stross gav Tamsyn Muirs debutroman Gideon the Ninth. Lesbiska nekromantiker i rymden? Why, hello there. Jag var såld direkt, och Gideon gjorde mig inte besviken. I sin uppföljare hade författaren tryggt ha kunnat fortsätta på samma vinnande koncept - en charmant huvudperson, ett narrativ där svärtan sällan tillåts ta överhanden utan någon nyans av underfundighet, ett världsbygge som ekar av Warhammer 40k-influenser och en prosa som inte skyggar från att slänga sig med moderna memes. Men Muir är inte här för att leverera det du väntat dig. Hon är inte intresserad av att gå den givna, lätta vägen. Harrow the Ninth är snarare en mycket snårig skogsstig som leder läsaren snubblande genom mörkret mot vansinnets brant.
Personligen älskar jag det, men som författaren själv sagt i en intervju tidigare i år, hon är inte direkt snäll mot sina läsare här.

I Gideon the Ninth fick vi lära känna en huvudperson som var väldigt lätt att falla huvudstupa för. Gideon Nav, som trots sin extremt glädjelösa uppväxt ändå lyckades hålla humöret uppe med hjälp av sarkasm, utviksmagasin (Frontline Titties of the Fifth...) och den upproriska glädje hon fann i att jävlas med sin nekromantiska lady, Harrowhark Nonagesimus av det skugghöljda Nionde Huset... Gideon var rolig, omedelbart sympatisk som underdog, oförblommerat snuskig och lagom butch. Det var därför lätt och trevligt att hålla Gideons hand genom hennes äventyr som Harrowharks svärdskvinna (personligen även lite fnittrigt, får jag väl erkänna, då jag var djupt och hopplöst förälskad i Gideon redan efter första kapitlet), och trots att Muirs värld var udda och ibland aningen svårgripbar så kände jag mig som läsare aldrig helt utlämnad.

I andra boken är det istället Harrows hand vi förväntas hålla, och den är väsentligt mycket mer vansklig än Gideons. Den formligen slingrar sig i mitt grepp. Den rivs med långa vassa klor. Den vill helt enkelt inte låta sig hållas, inte av någon, inte någonsin, och efter allt Harrow fått gå igenom, vem kan klandra henne? Utan att skriva oss på näsan och fullständigt filterlöst lyckas Tamsyn Muir porträttera en oerhört trasig liten människa med ett sinne lika skört som en sprucken porslinskopp, och det är svårt att inte ömma för Harrow, som en skulle kunna göra för ett vilset barn. Men huvudpersonens instabilitet gör att handlingen blir lite av en mörk labyrint att navigera igenom som läsare. Den där snåriga skogsstigen jag nämnde tidigare, ja, det är längs den vi som läsare nödgas vandra tillsammans med Harrow, och det är inte sällan en förvirrande och frustrerande färd.

Muir rycker undan mattan för både huvudpersonen och läsaren, inte bara genom att den komplexa handlingen inte berättas helt kronologiskt eller med hjälp av de gåtfulla nya karaktärerna (vilka är de? Varför är de? Vad vill de?), utan även genom att använda andraperson, “du-form”, som berättarperspektiv. Därigenom ter sig berättaren, som även utan detta perspektiv kan anses vara mindre tillräknelig och svår att lita på, än mer underlig i det udda tilltalet - inte många författare väljer att använda andraperson (N.K. Jemisin, Jeff VanderMeer och Ann Leckie är tre andra som gjort det med bravur) - men så är Tamsyn Muir på många sätt inte andra författare, och Harrow the Ninth heller inte som andra romaner. Inte alls.

Den avsevärt mörkare tonen passar perfekt för att teckna porträttet av Harrow efter händelserna i första boken. Hon har lämnat sitt hem bakom sig, kanske för alltid, och gått igenom ett helvete i form av uppoffring och smärta för att vinna sin plats vid den Eviga Gudskejsarens sida, som ett av hans upphöjda främsta redskap. Samtidigt har hon nu förlorat så mycket på vägen att segern i det närmaste blir till aska i hennes händer. Hennes psyke – som kanske inte var det mest stabila ens innan allt hon fick gå igenom i Gideon - är djupt sargat, och hennes tankar och känslor fragmentariska och opålitliga. Harrow är jagad på mer än ett sätt, av såväl vålnader (eller? Vad är ens verkligt längre?) som av reella hot mot hennes liv, i en klaustrofobisk miljö som hon gett upp allt för att få vistas i.
Var det värt det, Harrow?

Kom för lesbiska nekromantiker, stanna för det starka och realistiska porträttet av psykisk ohälsa, trauma och sorg. Tamsyn Muir är utan tvekan en av de starkast lysande stjärnorna på SFF-himlen 2020, och jag är så nyfiken på hur hon tänker avsluta detta galna science fantasy-epos i den kommande Alecto the Ninth.


Kommentarer

Nyhetsbrev