Carrie Fisher och Richard Adams

Inom loppet av någon timme kom nyheten att två ikoner dött. Skådespelaren och författaren Carrie Fisher samt författaren Richard Adams.

Carrie Fisher hade många strängar på sin lyra. För de allra flesta var hon främst en skådespelare, och förutom älskade Star Wars-prinsessan Leia har hon även spelat i filmer som När Harry träffade Sally, Blues Brothers, En djävul till granne och Hanna och hennes systrar. Och en del oväntade små inhopp, som nunna i Jay and Silent Bob eller psykologen i Austin Powers.

För andra var hon en talesperson för bipolära, eftersom hon var väldigt öppen med sina psykiska problem och aldrig verkade skämmas för det.

För några var hon kanske främst en författare, med nyss utgivna boken boken The Princess Diarist eller åtta år gamla Wishful Drinking som exempel. Hon levde ett intressant liv, vilket hon delar med sig av i nämnda titlar. Romanen Postcards from the Edge, även den delvis baserad på hennes liv, filmatiserades senare med Meryl Streep och Shirley MacLaine i huvudrollerna.

För branschfolk i Hollywood verkar hon ha varit en manusdoktor att luta sig mot i sista stund. Hon ska fått manus till både En värsting till syster, The Wedding Singer, Dödligt vapen 3 och Hook på sitt skrivbord för att försöka tajta till dem och förbättra dialogen innan filmning.

Själv tycker jag att hennes storhet låg i att lyckas göra prinsessan Leia till en i Star Wars-gänget. Hon får munhuggas och vara en del av händelserna, och lyckas göra Leia till en person av kött och blod trots krystad dialog, märkliga kläder och en förmåga att kidnappas. För att ta ett exempel: När Han Solo fryses ned och säljs till Jabba the Hutt, tar hon sig in för att frita honom. Lyckas nästan, men tas själv till fånga. Varpå hon senare stryper Jabba the Hutt och tar kontroll över sin egen fritagningsakt när skiten träffar fläkten. Populärkulturen behöver fler damer i nöd som Leia.

Författaren Richard Adams dog även han, över 90 år gammal. Han lyckades skapa en egen genre inom fantasylitteraturen med sina storslagna äventyr sedda ur djurögon. Debuten Watership Down, Den långa flykten på svenska, är kanske fortfarande den bästa. Framförallt övertygar världsbygget. Adams skapar en värld där det känns fullkomligt trovärdigt att kaniner har en lika väl utbyggd mytologi kring sin skapelse som vi har, och olika kaninsamhällen och klaner som inte alltid kommer överrens eller tänker i samma banor. Den har även filmatiserats med den äran, och många är de barn som sett den tecknade Watership Down-filmen och insett att den var, mycket obehagligare än vad de kunnat ana på det oskyldiga omslaget. Andra romaner som slagit stort är Pesthundarna där vi får följa två hundar som flyr från ett statligt laboratorium, och Shardik, där en jägares sökande efter en björn med gudalika krafter är i centrum. Märkligast kanske ändå boken Traveller var, som återberättar amerikanska inbördeskriget genom general Robert E Lees häst.

Richard Adams stod alltid på djurens sida, och genom honom kom vi alla närmare dem.