Dystopi eller utopi?
Publicerad: Lördag, 1 december 2012, Skribent: Maths Claesson
Fredag 26 september klockan 11.00 ska jag tillsammans med författaren Ursula Poznanski
och moderatorn Lotta Olsson deltaga i ett seminarium med titeln "Dystopi eller utopi?" på Bok
& biblioteksmässan i Göteborg. Tanken är att vi ska diskutera den alltjämt starka
allt-går-åt-helvete-trenden i ungdomsböcker, från Hungerspelen över Divergent till
Mazerunner med utblickar i andra länders undergångsskildringar. Jag förväntas vara utopisk,
medan Ursula kommer att sitta bredvid mig och vara dystopisk.
Om Ursula vet jag följande: Hon kommer från Österrike, och har fått tre romaner översatta till svenska - Erebos (om ett datorspel som lär känna spelarna och ger dem uppdrag), Saeculum (om en grupp medeltidlajvare som råkar illa ut i en skog) och nya Sveket - "Vad gör du när ditt liv vänds ut och in? När ditt skyddade liv i sfären tar slut för att du hör ditt namn räknas upp bland de som måste dödas..."
Jag funderar. Inte bara över post-apokalypsen och varför så många ungdomar tycker om att läsa om en nattsvart framtid (och varför så många kritiker tror sig ha svaret), utan även över mitt eget skrivande och sätt att vara. Jag har skrivit en bok (snart två!) om Linux som bor i Stockholm om ungefär femtio år. Det mesta är sig likt, inte mycket har förändrats. Husen är högre, tunnelbanan har fler färgglada linjer och det finns ett flytande Banglatown under Västerbron. Det är varmare på sommaren och höstlovet har bytt namn till regnlov. På skolavslutningen sjunger man Den blomstertid nu kommer, men utanför fönstret i aulan är gräset gult och det talas om vattenransonering. Linux förstår inte det där med "du nalkas ljuva sommar", men tycker att melodin är fin.
Och ändå tycker Bokmässan att jag är utopisk. Kanske borde jag komma till seminariet klädd i ljusblå kavaj och propellerhatt på huvudet och leende spana mot framtiden för att inte göra någon besviken. Men på sätt och vis kan jag förstå resonemanget. Det värsta som kan hända Linux är att drömmen om rymden kraschlandar och att han tvingas rensa ogräs i trädgården på landet. Katniss i Hungerspelen däremot får vara glad om hon lyckas överleva och får komma tillbaka till misären i distrikt 12.
Ur ett vardagsperspektiv är tillvaron påfallande ofta dystopisk. Det börjar redan tidigt på morgonen när klockan ringer och tvingar upp aningslöst drömmande människor till dagens sysslor och vedermödor. Och så fortsätter tills det blir kväll och man springer runt (åtminstone i min lägenhetsverklighet i överflödets Sverige) och svär över att eltandborsten laddat ur och tvätten är kvarglömd i tvättstugan och var är mobilen, jag måste ställa klockan annars kommer jag aldrig upp i morgon. Sådan vardagsdystopi utgör bakgrundsbrus i livet och i de flesta romaner. Det är sällan spännande. Riktiga dystopier och utopier däremot är storslaget episka till sin natur, omfamnar oss alla och hela samhället i sin iskalla eller lockande famn. Välj ut lämplig tendens i vardagen, vänd, vrid och knåda. Råkar du vara författare, blir resultatet 1984 eller Hungerspelen eller en labyrint att springa runt i där väggarna flyttas varje natt som i Mazerunner.
Mindre sällan - nästan aldrig - utopier. Utopier saknar dramatisk nerv, och är nästan undantagslöst tråkiga. Upp med handen den som kan komma på en spännande (eller åtminstone tråkig) utopiroman. Idealsamhället och ett liv i ständig lycka är ett tråkigt samhälle och ett tråkigt liv, åtminstone om man är skönlitterär författare och lever av konflikter och motsättningar gestaltade av romanfigurer som vill olika saker och har olika mål och mening i livet.
Spännande fortsättning på måndag: Utopi jag verkligen inte vill vakna upp i. Teknikoptimism och science fiction (kan science fiction rädda världen?) samt Robert A Heinlein-hjältar.
Om Ursula vet jag följande: Hon kommer från Österrike, och har fått tre romaner översatta till svenska - Erebos (om ett datorspel som lär känna spelarna och ger dem uppdrag), Saeculum (om en grupp medeltidlajvare som råkar illa ut i en skog) och nya Sveket - "Vad gör du när ditt liv vänds ut och in? När ditt skyddade liv i sfären tar slut för att du hör ditt namn räknas upp bland de som måste dödas..."
Jag funderar. Inte bara över post-apokalypsen och varför så många ungdomar tycker om att läsa om en nattsvart framtid (och varför så många kritiker tror sig ha svaret), utan även över mitt eget skrivande och sätt att vara. Jag har skrivit en bok (snart två!) om Linux som bor i Stockholm om ungefär femtio år. Det mesta är sig likt, inte mycket har förändrats. Husen är högre, tunnelbanan har fler färgglada linjer och det finns ett flytande Banglatown under Västerbron. Det är varmare på sommaren och höstlovet har bytt namn till regnlov. På skolavslutningen sjunger man Den blomstertid nu kommer, men utanför fönstret i aulan är gräset gult och det talas om vattenransonering. Linux förstår inte det där med "du nalkas ljuva sommar", men tycker att melodin är fin.
Och ändå tycker Bokmässan att jag är utopisk. Kanske borde jag komma till seminariet klädd i ljusblå kavaj och propellerhatt på huvudet och leende spana mot framtiden för att inte göra någon besviken. Men på sätt och vis kan jag förstå resonemanget. Det värsta som kan hända Linux är att drömmen om rymden kraschlandar och att han tvingas rensa ogräs i trädgården på landet. Katniss i Hungerspelen däremot får vara glad om hon lyckas överleva och får komma tillbaka till misären i distrikt 12.
Ur ett vardagsperspektiv är tillvaron påfallande ofta dystopisk. Det börjar redan tidigt på morgonen när klockan ringer och tvingar upp aningslöst drömmande människor till dagens sysslor och vedermödor. Och så fortsätter tills det blir kväll och man springer runt (åtminstone i min lägenhetsverklighet i överflödets Sverige) och svär över att eltandborsten laddat ur och tvätten är kvarglömd i tvättstugan och var är mobilen, jag måste ställa klockan annars kommer jag aldrig upp i morgon. Sådan vardagsdystopi utgör bakgrundsbrus i livet och i de flesta romaner. Det är sällan spännande. Riktiga dystopier och utopier däremot är storslaget episka till sin natur, omfamnar oss alla och hela samhället i sin iskalla eller lockande famn. Välj ut lämplig tendens i vardagen, vänd, vrid och knåda. Råkar du vara författare, blir resultatet 1984 eller Hungerspelen eller en labyrint att springa runt i där väggarna flyttas varje natt som i Mazerunner.
Mindre sällan - nästan aldrig - utopier. Utopier saknar dramatisk nerv, och är nästan undantagslöst tråkiga. Upp med handen den som kan komma på en spännande (eller åtminstone tråkig) utopiroman. Idealsamhället och ett liv i ständig lycka är ett tråkigt samhälle och ett tråkigt liv, åtminstone om man är skönlitterär författare och lever av konflikter och motsättningar gestaltade av romanfigurer som vill olika saker och har olika mål och mening i livet.
Spännande fortsättning på måndag: Utopi jag verkligen inte vill vakna upp i. Teknikoptimism och science fiction (kan science fiction rädda världen?) samt Robert A Heinlein-hjältar.