Den surrealistiska rörelsen dök upp på 1920-talet med fransmannen André Breton i spetsen och medlemmar som Salvador Dali och Max Ernst. Rörelsen hämtade inspiration från Freuds idéer om det undermedvetna och drömmen. Medlemmarna var ofta politiskt radikala och när nazismen kom till makten i Tyskland stämplades den surrealistiska bildkonsten som ”entartente”. Under det politiskt våldsamma 30-talet skakades rörelsen av inre slitningar. Dali slängdes ut när han vägrade ta avstånd från fascismen. Breton råkade i luven på Stalintrogna socialister – själv var han trotskist. När nazisterna hade intagit Frankrike deltog Breton och andra medlemmar av rörelsen i ett nätverk som smugglade ut judar och motståndsmän ur Sydfrankrike. Bland annat räddades Max Ernst och Hannah Arendt ut den vägen.
Det är bakgrunden till China Miévilles The Last Days of New Paris. China är trotskist, och det är lätt att se varför han har fascinerats av surrealisternas roll i den franska motståndsrörelsen. Men det är inte konstnärerna som spelar huvudrollen i romanen, utan deras konst, framför allt bildkonsten. Den har här tagit fysisk skepnad och förändrat andra världskrigets utgång.
Historien tar sin början 1941, i en sydfransk villa som är central för smugglingen av judar och dissidenter ut ur Frankrike. Dit kommer journalisten Varian Fry, en viktig kugge för motståndet, tillsammans med en amerikansk raketingenjör. Ingenjören, som heter Jack Parsons, vill egentligen ta sig till Prag, men vägen österut är stängd av kriget. Parsons är ockultist, lärling till Alastair Crowley, och vill till Tjeckien för att skapa en golem att använda i kampen mot nazisterna. När han inser att han inte kommer att lyckas ta sig till Prag utnyttjar han istället surrealisternas kreativa, slumpgenererade energi för att skapa en ”surrealistbomb”. Den tänker han sig kan användas i ett angrepp mot Tyskland. Men det går inte riktigt som beräknat.
Nio år senare har Paris förvandlats till en mardröm där ”manifer”, manifestationer av surrealistiska konstverk, vandrar runt på gatorna och sprider förödelse. Nazisterna har skurit av stadens tillfartsvägar och åkallat demoner från helvetet för att hjälpa till i striden mot parisbor och manifer. Vi träffar Thibaut, som har tillhört den surrealistiska motståndsgruppen main á plume men nu försöker ta sig ut ur staden. Han springer in i en kvinnlig fotograf, Sam, som säger sig vilja sätta ihop en fotobok om maniferna och Paris öde, men troligen också är en agent för någon sida i konflikten. De två kommer att spela avgörande roller för den avstängda stadens framtid.
The Last Days of New Paris är en kort roman på bara 200 sidor, och då är en omfattande notapparat inräknad. Jag tycker att den känns för kort om man läser från pärm till pärm, och jag tror inte den är tänkt att läsas så. I notapparaten anges vilka surrealistiska verk som dyker upp i det mardrömslika Paris, och läsandet blir klart bättre om man tar sig tid att googla fram konstverken vartefter.
Helt medryckt blir jag ändå inte av historien, trots att den låter bra på papperet. Surrealisterna blir aldrig riktigt levande. Kanske har Miéville för stor respekt för dem, så att han inte vill förvandla dem till romangestalter med allt vad det innebär av fel och brister. Paret Thibaut och Sam är ganska ansiktslösa, och kunskapen om vem som har skickat ut Sam gör henne än mer opersonlig. Scenerna från Paris är häftiga, och idéerna är som vanligt hos Miéville storslagna, men jag kan inte skaka av mig känslan att romanen inte riktigt är färdigbakad.
Men en bok av Miéville är aldrig bortkastad lästid, särskilt när den är så kort som den här. Och om ni av en händelse skulle syssla med rollspel är bokens handling faktiskt en väldigt kul liten rollspelsintrig – kör surrealisterna i villan som en prolog och sedan händelserna i Paris med parisare och motståndsmän i Thibauts roll. Jag tror att det skulle bli riktigt bra.
