Kameron Hurley slog igenom stort med fantasyromanerna i The Worldbreaker Saga för ett par år sedan, och har också nått många med essäsamlingen The Geek Feminist Revolution. Hon kommer till Sverige i maj och hälsar på här i bokhandeln på väg till sf-kongressen Kontur.
Hennes nya roman är en storslagen space opera. Scenen är en flotta av världsskepp, som av sina invånare bara beskrivs som världar. De är organiska snarare än mekaniska, gamla och sönderfallande. Kunskap om varifrån de kom har fallit i glömska. Möjligen vet ”häxorna”, mystiska väktare och informationsbärare något, men de är sedan länge halvgalna och svåra att få något vettigt ur. De antyder att skeppens invånare en gång var passagerare, kanske på väg någonstans, men den kunskapen är nu borta. När historien börjar är alla skepp utom ett låsta i bana runt en konstgjord sol. Ett skepp, Mokshi, har slitit sig loss och tilldragit sig allas intresse.
Alla ombord på skeppen är kvinnor, och många av de delar som krävs för att hålla flottan rymdduglig föds bokstavligt talat fram. De döda (och de som har gjort sig till ovänner med skeppens härskare) skickas till återvinning. Ibland återanvänds bara deras biomassa. Ibland återvänder de, med eller utan sina minnen. Det är en brutal och trasig värld styrd av hierarkiska strukturer med en ”Lord” i toppen.
Historien börjar ombord på Katazyrna, en värld styrd av tyrannen Anat, med titeln Lord Katazyrna. Där möter vi Jayd, som fötts ombord på världen och ser sig som Anats dotter. Vi inser snart att hon bedriver ett långsiktigt maktspel, ett spel som innefattar den andra huvudpersonen, Zan.
De två har varit älskare, men relationen kompliceras av svek och minnesförluster. Zan är inte född på skeppet, utan har kommit utfrån. Varifrån och när är till en början oklart. Zan vet inte själv, hon har nämligen tappat minnet. Vi möter henne när hon skickas för att anfalla Mokshi, skeppet som har brutit sig loss ur sin bana i flottan. Det är det senaste av många anfall, och som de tidigare slutar det illa. Zan sägs flera gånger ha tagit sig fram och in i skeppet, men sedan kommit tillbaka utan minnen av vad som har hänt.
I början av romanen ser vi mycket av världen genom Zans ögon, ett väldigt begränsat perspektiv, eftersom hon ingenting minns och inte litar på någon. Jayd och hon har uppenbarligen planerat något, men hon minns inte vad och är inte säker på om hon kan lita på Jayd. Det blir inte lättare när Jayd gifts bort med Lorden över ett annat skepp, Bhavaja, som lagt krokben för Katazyrnas försök att ta sig ombord på Mokshi.
Så småningom avslöjas förstås Jayds planer, samtidigt som Zan tvingas bege sig ut på en svår resa genom skeppsvärlden tillsammans med en brokig skara följeslagare.
I reklamtexten står det ”för er som gillar Dune eller Hyperionböckerna”. Det tycker jag är lite missvisande. Hurleys världskepp är en mer främmande miljö än Herberts eller Simmons världar. De är brutala platser och bokens stämning gränsar ibland mot skräckberättelse. Flottan med världsskepp liknar ofta snarare en sluten stad med småskurna konflikter än ett stort välde. Som läsare inser man så småningom att det här är en berättelse om flykt och flyktförsök, lika mycket som en historia om relationer och konflikter.
Trots att skeppen utgör hela världar har invånarna en ganska bristfällig kunskap om sin historia och teknologi. Infodumpande (som är en irriterande stor del i mycket sf) är inget problem, om jag säger så. De långa partierna berättade ur Zans perspektiv ger en samtidigt klaustrofobisk och medryckande stämning. Sammantaget är The Stars are Legion uppfriskande läsning med ett lyckat försök till nyskapande i beskrivningen av samhället och teknologin.
Kameron Hurleys hemsida: http://www.kameronhurley.com/
