Den episka historien om familjen Akinya drar sig nu mot sitt slut. Det började i
Blue Remembered Earth med att familjens patriark Eunice slutligen hade dött efter ett långt och framgångsrikt liv i centrum för jordens ekonomiska och politiska liv. Hon efterlämnade ett imperium till de delar av familjen som intresserade sig för affärer, och ett mystiskt spår till två av barnbarnen, Sunday och Geoffrey som inte brydde sig om sådant. Sunday var konstnär och Geoffrey forskade kring förstärkt intelligens hos afrikanska elefanter. Elefanterna är sedan ett återkommande tema i alla tre böckerna och lite av en symbol för vår relation till icke mänskliga intelligenser.
Spåret från Eunice lever vidare nu flera generationer och två böcker senare. På Crucible, människans första koloni kring en annan stjärna, har man uppfångat ett meddelande sänt från ett annat stjärnsystem, ett som det aldrig sänts ut någon mänsklig expedition till. Det är dessutom ett mycket specifikt meddelande, riktat till Ndege Akinya, dotter till Chiku Green, som hade en avgörande roll i koloniseringen av planeten. Ndege var ung när Crucible först koloniserades, men är nu gammal och bräcklig. Kanske för gammal för att klara påfrestningarna vid en resa mellan stjärnorna.
På Mars har Kanu Akinya, sonson till Sunday Akinya från första boken, en post som ambassadör hos maskincivilisationen där. Efter ett terroristattentat vaknar han upp med ett hemligt uppdrag inprogrammerat i hjärnan, ett uppdrag kopplat till det mystiska meddelandet. Kan Eunice fortsätta att påverka mänsklighetens utveckling så många år efter sin död? Hur hänger allt detta ihop? Vad har detta med den mystiska maskincivilisation som man fann vid Crucible att göra?
Reynolds berättelse började i mindre skala i den första boken, för att sedan accelerera i den andra, och nu når det sitt slut i sant space opera-perspektiv. Reynolds har gått från klarhet till klarhet när det gäller kvaliteten i sitt skrivande. Personporträtten är intressanta, och man kan känna även med irriterande karaktärer. Han har också blivit väldigt bra på att hålla samman handlingen på ett bra sätt. Nu över tre tjocka romaner, med både bra handling i den enskilda boken och en samman hållen övergripande handling.
Det är alltid en högtidsstund för mig när det kommer en ny bok av Alasdair Reynolds, och än mer så när man får avrundningen på en sammanhållen trilogi. Boken presenteras som en fristående bok i ett universum som är gemensamt med de andra två böckerna, men jag skulle nog inte vilja läsa den utan att ha läst de andra två böckerna. Det går nog rent tekniskt, men man missar ganska mycket då.
