Sedan 1987 och fram till 2012 ritade Iain M Banks om kartan för vad space opera kan vara. Med en hälsosam dos inspiration från Larry Niven, Ursula LeGuin och M John Harrison byggde han under över trettio år upp ett helt universum med samhällen och politiska system som testar gränserna för våra föreställningar om hur universum kan byggas upp. I en snygg ny upplaga där ryggarna tillsammans blir till en sammanhållen bild att pryda bokhyllan med. [...] Läs mer
KoMo
Publicerad: Fredag, 1 november 2013, Skribent: Maths Claesson
KoMo är en av de bästa svenska sf-romaner jag läst de senaste åren.
Kattarina är trettiotvå år gammal och läkare på en psykiatrisk klinik Zürich. Varje dag tar hon spårvagn 14 från Seebacherplatz till Zürich Hauptbahnhof och vidare till Rehn-kliniken för signalterapi. Hon träffar patienter, ställer diagnoser om paranoida vaneföreställning och andra psykiska sjukdomar, skriver ut medicin och bokar in återbesök; sådant som en psykiatriker gör en dag på jobbet.
Den ena dagen är den andra lik, åren går. Men en morgon hemma i lägenheten undrar Kattarina vad det är för tabletter hon själv stoppar i sig varje dag och varför – efedrin, litium, klopromazin och skimrande blå kapslar med Tlitlilzin. Hon bestämmer sig för att sluta.
Verkligheten förändras. Långsamt vaknar Kattarina ur en läkemedelsframkallad fantasi. Hon är inte alls läkare. I själva verket har hon varit en djupt deprimerad kvinna som inte sett någon annan utväg än att underkasta sig en extremt tung behandling för att slippa ifrån sitt liv. Men hon minns inte åren innan behandlingen och avtändningen från medicinerna gör att hjärnan ser sådant som inte finns. Eller gör det det? Bit för bit plockar hon samman sin historia, själ och identitet. Till sin hjälp har hon en skimrande, mekanisk insekt som blir hennes livstecknare och vän, KoMo.
Pontus Joakim Olofssons debutroman KoMo är snyggt berättad med korta, ofta bara två-tre sidor långa episoder som flätas samman till en alltmer spännande berättelse. För det är inte bara fascinerande och skrämmande att följa Kattarinas kamp mot tablettmissbruket och insikten att ingenting i livet är som hon ha föreställt sig – hon heter förmodligen inte ens Kattarina – dessutom vävs sakta men säkert en spännande thrillerintrig in romanen.
KoMos antropomorfa robotar, eller androider om man så vill, och högteknologiska läkemedelsföretag Kikero & Voigt leder förstås tankarna till Philip K Dick och Bladerunner (eller för den delen till utmärkta tv-serien Äkta människor). Men jag tänker att hela Dicks författarskap har inspirerat författaren. Dicks romanfigurer har ju likt Kattarina sällan eller aldrig en gemensam, med andra i omgivningen upplevd verklighet som går att lita på. Det som är fast och greppbart i ena stunden, rinner mellan fingrarna när tabletter eller droger eller kreativ hjärnkirurgi förändrar verkligheten. Ibland är det själva verkligheten utan tillsatser som inte går att lita på. Men KoMo är förstås en unik roman och en egen värld, som inte härmar utan skapar något nytt.
En sak till. Ibland irriterar jag mig över språket i böcker jag läser. Språk kan vara fantasilöst eller klumpigt eller hämta uttryck eller ännu värre ordföljd från engelskan (för att ta några saker jag brukar haka upp mig på). Sådant tar lätt död på läsupplevelsen. Men Pontus Joakim Olofsson har ett språk som är klart, okomplicerat och gnisselfritt. Jag skulle till och med vilja påstå poetiskt, om det inte vore så att det förmodligen skrämmer bort läsare mer än det lockar. För övrigt hoppas jag att KoMo en dag kommer att bli översatt till engelska och stå i SF-Bokhandelns hyllor bland andra sf-romaner att rekommendera. Till dess konstaterar jag att KoMo är en av de bästa svenska sf-romaner jag läst de senaste åren.