Maths i Indien 1

Publicerad: Tisdag, 24 november 2015, Skribent: Maths Claesson

Vår kollega Maths har åkt till Indien över vintern och skickar små rapporter hem. Här kommer den första.

 

Arlanda, gate 36, SAS Stockholm-Bryssel kl 06.35.

 

Jag är omgiven av män i lediga kostymer och välstrukna och lagom färgglada skjortor och kvinnor i mörkblå kjolar och klackar som målmedvetet hamrar mot terminalens furugolv. Det här är med all sannolikhet människor på viktigt byråkratiskt EU-uppdrag; de pendlar Stockholm-Bryssel varje vecka, kanske över dagen, och återvänder utmattade sent om aftonen till hemmet och familjen med en stor Toblerone på köksbordet till barnen på morgonen.

Inte vet jag. Jag är bara en bokhandlare som smiter från julhandeln, förklädd till författare med en deadline i bagaget. Mitt mål Indien, uppdrag att skriva.

 

JetAir Bryssel-Mumbai, kl 10.20

 

Jag är sist ombord. Efter att skyndat förbi minst tio olika caféer och restauranger på väg mot gate A40 stannade jag till på den elfte och köpte en baguette och mineralvatten. Slog mig ned och tryckte i mig den. Skyndade vidare. Jag springer ombord på planet, en Airbus, mycket större än det lilla SAS-planet. Seat 44E, middle section, over there, sir. Jag lyfter blicken, i tankarna kvar i EU-världen, och ser in i planet. Det är indier överallt! I varenda flygplansstol i fönsterraderna och i den breda mittsektionen. Färgskalan är annorlunda, ljudnivån högre, det doftar på ett annat sätt och förväntningarna som vilar i luften är annorlunda. Här pendlar vi inte, vi reser, vi ska sitta still i den här fåtöljen i nio timmar, slå dig ner, främling, du är på väg till Indien.

 

Jag blir glad, trots att det inte finns någon seat 45E bakom seat 44E utan en toalett. Mannen på 44D som tvingas resa på sig för att släppa in mig är en något åldrad indisk hunk med mycket muskler och armband i silver och några i färgglatt tyg och en stor ring på fingret. På andra sidan ett äldre indiskt par. Kvinnan har sari, mannen snarkar tyst. Jag är också trött, men vill ju inte missa den med all säkerhet härliga flygplanslunchen. Jag ser med oro att ett oerhört spralligt litet barn sitter snett framför mig. Jag tycker inte om barn på flygplan, trots att jag har själv har befunnit mig i samma situation som mamman i stolen bredvid. En indisk feelgood-film börjar på den lilla skärmen på fåtöljryggen hos kvinnan snett framför. Det förefaller som en vacker kvinna jobbar på nattklubb, men i hemlighet har en son som arbetsgivaren inte känner till. En kväll dyker pojken oväntat upp när mamma står på scen och sjunger. Han har feber och vet inte vad han ska ta sig till. Pojken blir brutalt utsparkad, och mamma låtsas först som ingenting. Men arbetsgivaren har förstått sambandet och avskedar henne omedelbart. Pojken gråter. Mamma gråter.

 

Vänta! Hur tänker du nu? Barn som gråter? En indisk hunk? Menar du Hulk, kanske? Är han grön?Har du glömt att du bloggar hos Sf-bokhandeln? Att läsarna där är ointresserade av resereportage från Indien? Besök åtminstone planeterna i solsystemet, om du nödvändigtvis måste skriva om dina resor. Eller de oupptäckta länderna bortom Midgård eller Let's Go New Crobuzon eller något.

 

Var inte rädda. Rymden är med mig (rymden är alltid med mig). Under mitt bloggande i Indien tänker jag i all enkelhet presentera ett nytt politiskt parti (Marspartiet) med tillhörande manifest med syfte att rädda jorden från undergången. Jag kommer att skriva om Jo Waltons roman The Just City där Athena och Apollo har ett Platonlajv på Atlantis för att se om Staten fungerar. Och på tal om gudar brukar Gud med versalt G (han är ju maktfullkomlig) leta sig in i mina texter, antingen jag vill det eller inte, ni är varnade. Och så vill jag skriva om att skriva science fiction, det är ju därför jag sitter på det här flygplanet. I mitten av december är det en stor indisk litteraturfestival i Panjabi, jag tänkte åka dit och rapportera vad som händer där. Jag har också med mig Zack O'Yeahs 700-sidiga biografi över Gandhi och...

 

...och lite sedan gjorde jag det här och sedan det där och åt det här och drack det här och blev magsjuk där...

 

Lunchen rullar förbi. Nej, det var dryckesvagnen. What would you like to drink, sir? Water, please, and... Vodka och gin sticker upp bland flaskorna på vagnen. Tänk om jag skulle ta en drink före maten? Bara så där? Men här finns kulturella gränser, murar som sträcker sig mot himlen med taggtråd överst. Sprit till lunch? Nej, otänkbart. Vin däremot, det är ju en helt annan sak... red wine, please. Hulken sveper ett glas äpplejuice och ber om ett till. Han rapar. På hans stolsskärm ser jag ett schackbräde. Jag får inte i hop bilden av honom.

Väntan på mat. Ett barn gråter någonstans. En skäggprydd miljonär med intresse i blomsterbranschen anställer den olyckliga mamman. Det ser ut som om mamman har stor talang för trädgårdsarbete på högre, mer estetisk nivå. Av någon anledning vill miljonären att hon följer med på ett jobb i Dubai. Han är all business, men det är som om han bär på en hemlighet, ett svårmod som fördunklar hans liv.

Veggie, väser hunken när matvagnen kommer, som för att ytterligare förbrylla mig. Veggie, väser jag också, av bara farten. Vi packar upp den genomtänkt förpackade maten. Jag är uppvuxen i Småland, där människor är lika sällsynta som granar på ett kalhygge. Därför, när hunken med stor entusiasm går lös på förpackningar och börjar äta och hans håriga armar oavbrutet nuddar vid mina, inkräktar han på min sociala sfär eller bekvämlighetszon eller vad det nu heter. Ska jag säga åt honom att sluta? Slå till honom på bicepsen?

Maths! Drick upp ditt vin, luta dig bakåt, sov. Över en miljard indier väntar dig. Snart är du i Mumbai. Där ska du träffa din son Adam, som kommer med en annan flight från Paris. Sedan vidare. Allt är bra, sov nu, sov...

 

Maths


Kommentarer

Prenumerera på våra nyhetsbrev