Junta är en titel som får spelare att le när det nämns. Alla älskar dess lömska och baksluga upplägg, skratten det framkallar, samt de upprörda röster och dogmatiska tal som är förenade med denna klassiker. Men det har också sina nackdelar, en av de största är att spelet är både roligast och bäst balanserat när alla sju spelarposterna är fyllda. Då det inte alltid är enkelt att hitta sju ivriga statsmän/-kvinnor på kort varsel blev jag väldigt glad när det lanserades en ny variant av spelet; Junta: Viva el Presidente!
Den kära bananrepubliken, Republica de las Bananas, har sjunkit ännu längre ned i korruption. Landets styrande har gett upp alla försök på parlamentarism och civilisation. Istället för att sköta sina affärer i huvudstaden huserar landets starka numer på varsitt muromgärdat gods. Vissa saker är sig lika, alla är fortfarande ute efter att tillskansa sig så mycket biståndspengar som möjligt. Hur ska man annars ha råd med milis, olympisk swimmingpool, egen helikopterplatta och en mindre djurpark på sin egendom?
Precis som i föregångaren finns det en president, men de andra spelarna har inga poster utan är presidentens ”lydiga” underhuggare. Det första som händer varje runda är att presidenten drar årets budget och yttrar de obligatoriska orden: "Aj aj aj, det blir en skral budget i år." Efter detta fördelar presidenten sin budget med kort som kan innehålla pengar, uppgraderingar eller värdelösa studentprotester. Utöver de kort som de andra spelarna får från presidenten drar de även två egna. När budgeten är färdig väljer alla hur de vill fördela sin milis inför den kommande stridsrundan. Milisen representeras av mörka tärningar. Alla utom presidenten har tre alternativ, att anfalla presidenten, anfalla en annan golpista eller försvara sina egna ägor. Maxantalet miliser är fyra per spelare och dessa kan ges olika order, de kan anfalla flera golpistas och samtidigt försvara sitt eget gods. Alla som inte anfaller presidenten får de kort de har blivit lovade under budgeten. Spelaren som är president kan endast försvara sitt gods då han måste hålla skenet av att vara laglydig uppe. Striderna genomförs med de tärningar som har blivit avsatta för anfall respektive försvar. Om anfallaren går segrande ur konflikten får han plundra motspelarens gods, detta görs genom att han stjäl ett slumpvis utvalt kort. Om presidenten skulle förlora en strid blir han avsatt och segraren tar över presidentposten samt dess magnifika regalier, ett par läckra och väldigt ”snabba” solbrillor.
Efter att konflikterna är avklarade får alla spendera de kort de har lyckats samla på sig under rundan, nu köper man miliser, nya kort eller uppgraderingar till sina ägor.
Jag trodde att de ganska enkla reglerna skulle ta bort mycket av vad jag alltid har känt varit hjärtat i Junta, att dra varandra vid näsan! Men ack så fel jag hade. De dolda tärningarna, budgeten och spelets utformning fick mig genast att skratta, orera, upprört anklaga och lömskt ränkspela. Junta: Viva el Presidente! lyckas återskapa känslan från dess föregångare samtidigt som det går snabbare att spela ett parti och det är inte beroende av spelarantalet på det sätt som klassiska Junta är.
|
