Fredriks Warhammerspalt:
Warhammer - frustrerande tillfredsställande och fruktansvärt beroendeframkallande!

Jag får ofta frågorna "Vad är Warhammer?", "Varför spelar du Warhammer" samt den klassiska "Är det inte lite barnsligt att leka med tennsoldater vid 35?". Ingen av dessa frågor är helt lätta att besvara, men jag skall försöka.

Warhammer är ett strategiskt figurspel som spelas med arméer av ca. 3,2 cm höga plast- eller metallfigurer på en 120x180 cm stor spånskiva täckt av konstgräs, små skogar, sjöar, berg, sexsidiga tärningar, kaffekoppar, tumstockar, regelböcker och kaksmulor. Bordet i sin tur omges i sin tur av ett antal upphetsade pojkar/män i åldern 8-36 år. Det finns mycket sällan några kvinnor i närheten av bordet. Det är inte så att de inte får vara med, men jag tror att det handlar om att de flesta tjejer slutar att leka med dockor när de fyller 8-9 år. De få som dock spelar behandlas med en respekt som brukar reserveras för filmstjärnor och andra kändisar (ett hett tips till våra kvinnliga läsare!).

Pojkarna/männen har alla röda ögon (eftersom de suttit uppe hela natten och stressmålat små modeller i dålig belysning), kurrande magar (eftersom de levt på chips, läsk och kaffe en hel helg), röda kinder (på grund av den ilska Wood Elf spelaren mitt emot dem piskat upp genom att rulla en hel hink med tärningar för att se hur många av motståndarens figurer som just dog) samt tomma plånböcker (pengarna spenderades just på den där nya modellen som det inte gick att leva utan).
Låter kul va? Det är det. Så kul att det nästan är skrämmande!

Fantasy Battles och 40K

Det finns inte mindre än två versioner av detta spel: Warhammer Fantasy Battles och Warhammer 40 000. Den första utspelar sig i en fantasy värld med riddare, orker, drakar, mörk magi, hjältar, skurkar och alla de ingredienser som hör till. I Warhammer 40 000 utspelas slagen i en avlägsen framtid där människorna, ledda av sin gudomlige kejsare försöker erövra det kända universumet till de övriga rymdfarande rasernas förtret!

Båda spelen har ett enormt antal olika truppslag och raser att välja på. Så många att bara valet av vilken armé man vill leda till seger kan ta veckor att avgöra! Många verkar välja armé efter vad de hört ska vara bäst rent spelmässigt. Personligen tycker jag att man ska välja efter vad man tycker ser kul ut! En del uppskattar renheten i linjerna hos Eldar rasens slanka farkoster, andra gottar sig år Chaos groteska utsmyckningar medan Orkernas primitiva och grovhuggna krigsmaskiner får knäppgökar som mig att le diaboliskt!

Själva spelet kan förenklat beskrivas som ett parti schack där man själv får designa sin uppsättning med pjäser beroende på om man vill spela offensivt eller defensivt samt att det finns en liten slumpvalsgenerator inbyggd (kallas tärningar på svenska!) som avgör om man faktiskt lyckas ta motståndarens pjäser eller inte. En kombination av strategi och tur är det som avgör om man vinner eller inte

Varför spelar då jag Warhammer/WH 40 000?

Därför att jag inte kan komma på ett spel eller en hobby som är mer kreativ eller underhållande än just dessa figurspel! Visserligen så är det otroligt kul att spela själva spelet men om det bara handlade om att flytta figurer på ett bord och rulla tärningar hade jag aldrig fastnat. Nu är det så att hobbyn innehåller så mycket mer! Det är just de saker som händer innan figurerna hamnar på spelbordet som jag älskar. Att hitta just den rätta färgkombinationen på en ny grupp figurer, att upptäcka att man kan köpa oanvända glasspinnar i en hobbyaffär som är perfekta att bygga pallisader av samt att lyckas klura ut en kombination av rätt modeller och rätt magiska vapen som kan slå ett hål stort nog att köra en lastbil igenom i min ondsinte kamrats oövervinnliga High Elves armé!

Själv älskar jag att konvertera, d.v.s. att bygga om mina modeller så att de blir så unika som möjligt. Jag bygger dessutom gärna fordon och diverse krigsmaskiner av alla de miljarder små delar från kasserade och defekta modeller som jag samlat på mig under åren. Resultatet kan bli allt ifrån roligt till groteskt. Jag såg nyligen bilder på en Space Marine armé där någon hade skulpterat dit huvudena på karaktärerna från den tecknade serien the Simpsons! Helt otroligt! En annan entusiast hade skulpterat dit sina favoriter från musikvärlden på sina modeller. Elvis ledande en Chaos Marine armé var en syn för de mörka gudarna!

Jag är själv inte så hysteriskt förtjust i att måla men lägger ändå ner en massa tid på det eftersom jag avskyr att spela med omålade eller slarvigt målade figurer. Inte för att racka ned på de som gör det, med jag får personligen rysningar när jag ser hela arméer av helt omålade figurer spelas av samma spelare år ut och år in! Huga! Även om det är en smula tidskrävande att måla upp en hel armé så är det värt det! Synen av en välmålad armé på ett spelbord med snygg terräng kan vara som ett litet konstverk.

Barnsligt? Ja!

Slutligen frågan om det inte är lite barnsligt att leka med tennsoldater när man snart fyller 35? Svaret blir ett rungande: JA! Det hoppas jag verkligen! Det sägs att skillnaden på en man och en pojke bara är priset på hans leksaker. Det stämmer och personligen är jag överlycklig över det faktum att jag nu som "vuxen" har råd att köpa de leksaker jag tycker bäst om samt dessutom har självinsikten att inse att det är just lekandet som håller mig ung!

För att runda av måste jag berätta en sak jag såg på förra årets Games Day (Games Workshops stora årliga mässa i Nottingham) som värmde ända in i själen. Under en dag samlades 10 000 Warhammerentusiaster för att visa upp sina mästerverk samt försöka få en glimt av nya modeller och gamla spelkonstruktörer. Mitt i denna röra av oftast unga spelare såg jag två äldre (min ålder…….. suck!) män i läderkläder, ringar i alla möjliga och omöjliga kroppsdelar samt täckta med tatueringar. Två medlemmar från den lokala MC-klubben som gått vilse? Nej. I den grovhuggna handen (som hade en Ork-symbol tatuerad på sig!) höll den ene en Games Workshop-påse. Uttrycket i hans ögon sa allt: Han hade fått tag i vad han ville ha.

Galenskap är inte så illa, bara man har någon att dela den med!

Fredrik Sörmfält (2001-01-26)