Som sparsmakad WHFB-spelare har jag firat de flesta av mina (få) triumfer med Skaven och tyckt att det är lite handsvettig åttaåring över "jiddajgobbana" från Bretonnia, men faktum är att jag faktiskt klådde Fredrik "Jag-är-hittills-obesegrad" Sörmfält med den armén första gången jag spelade på nästan femton år. Okej, vi var kanske två generaler på vår sida och det råkade vara ett 1500-poängsslag där han spelade Vampire Counts (utan Lord, med andra ord). Men ändå.

När Tomb Kings of Khemri kom körde White Dwarf en battle report där skeletten pundade på en grupp korsfararbrettar. Historiofil som jag är kunde jag inte låta bli att köpa med mig några hem för att måla upp dem som historiskt korrekta tempelriddare. Och med detta kom svetten i handflatorna. Över till nyheterna:

Det första som ska sägas är att brettarnas nya armébok är en apans vacker trycksak. Fullpepprad med bilder på gossar i pansar, heraldik och episka dioramafoton. I vanlig ordning är det tillräckligt mycket bakgrundsinfo för att man ska ha något att gå på när man börjar bygga sin armé och letar efter häftiga vinklar.
   Eftersom vi är lite sena med den här krönikan vet ni som läst dvärgen redan att GW har svärtat ned brettarna lite sen sist, i bästa mening. Riddarna beskrivs som arroganta feodaltyranner som drivs av nästan manisk hängivenhet till landet, den personliga äran och tro på damen i sjön. Bönderna är fula, dumma och tuggar rep. Ungefär. En skön fernissa av gyttjig medeltid som knyter ihop de tidigare alltför hedersknyfflande bretonnierna med resten av warhammervärlden.

Den första stora regelnyheten är naturligtvis att lansformationen ändrats. I korthet ställer man upp riddarna tre i bredd i kolumn, med hjältar i första ledet medan banérförare etc fyller på därefter, naturligtvis med en eventuell sjöfröken (Damsel, Prophetess) i mitten, tryggt omhuldad av manlig plåt ifall fienden skulle tränga på. Vid kavallerichock (charge) får alla i främsta ledet och samtliga ytterfältare i de bakre leden slåss, bara de främre har baskontakt med fienden.
   Damen i sjön/Näckan/Sjökon (-an) kan ju som bekant välsigna sina riddare och profetissor, vilket nu ger en allmän 6+ Ward save (5+ mot S 5 eller bättre).
   Battle Pilgrims (special choice, 0-1 enheter) springer ur en lågättad pöbel som följer en utvald graalriddare, observerar minsta rörelse han gör och tolkar den som ett heligt tecken. De dyrkar sin hjälte till den grad att de söker igenom gamla slagfält efter fallna ordensbröder till honom och sliter dem i bitar för att få tag i reliker. De grymt snygga modellerna (man måste bara älska tonsurerna, tandgluggarna och de spretiga skäggen) bär på en relik i form av ett hopsurrat graalriddarskelett. Hela enheten åtnjuter damen i sjöns välsignelse om denna utnyttjas och har 4+ armour save i närstrid. Med Hatred och Stubborn på det blir enheten en praktisk liten stormtrupp att stoppa upp en flank med.

 Men-at-arms, bondepatraskets elit, väljs ut varje midsommar och det lilla av lönen som blir över efter mat, logi och utrustning sörjer för hela bygdens framtid. Nya, sjuckra figurer med plåthattar och paviser. Inga större nyheter med dem, annat än att de kan använda Ld från valfri riddare på egen sida inom 6" och att man inte får några victory points för att ta deras banér. Slit-och-slängenhet, som det sig bör med ofrälse.
   Bågskyttarna börjar spelet med försvarspålar som negerar alla särskilda fördelar fienden får av att storma dem. Specialattacker som kräver att man utför en charge fungerar helt enkelt inte. Anfallsordningen avgörs genom att jämföra Initiative och det spelar ingen roll att man har rusat på dem, man får ändå inte slå först. Så fort bågskyttarna av en eller annan anledning rör sig det minsta försvinner emellertid pålarna. Det går också att plocka bort pålarna från en enhet, som då räknas som skirmishing. Dessutom kan man uppgradera de pålförsedda enheterna med glödfat, så att deras skott räknas som flaming attacks. Piffigt värre.
   En annan stor nyhet är givetvis pegasriddarna (special choice), som lätt kan flaxa över på motspelarens halva av slagfältet och hota artilleriet. Sätter man överbefälet på en Royal Pegasus kan man fylla alla special-tillvalen av pegasriddare, annars får man max ha en sådan enhet.
De stolta riddarna från Bretonnia skulle aldrig fördra att själva använda något så gement som artilleri, men så länge de obildade bönderna släpar med sig en eller annan trebuchet i skymundan kan det gå an - om de inte gör något väsen av sig. Vilket kan vara svårt eftersom det vanliga är att samla bumlingar från ruinerna efter helgedomar till damen i sjöns ära, för att ge dem lite extra helig stuns. Trebucheten skjuter 12"-60" med S 5(10) och kan aldrig flyttas, dock svängas runt på plats för att byta skottvinkel.

Hjältar kan förses med dygder (Virtues), modellerade efter rikesdanaren Gille le Bretons ursprungliga följeslagare, för att biffa upp dem utöver de vanliga uppgraderingarna. Vad sägs till exempel om Virtue of Knightly Temper för facila 40 poäng som tillåter riddaren att utföra en extra bonusattack för varje träff som gör skada (före save)?
   Bland de magiska föremålen finns några som åtminstone på pappret tycks väldigt köttiga. Ta en pryl som The Silver Lance of the Blessed som ger S +2 vid ryttarchock och automatiska träffar om damen i sjöns välsignelse fortfarande är i kraft. Den lilla leksaken kostar visserligen 65 poäng.

Bokens tre särskilda hjältar är föga förvånande den gröne riddaren, féaförtrollerskan och kung Louen Leoncoeur. Framförallt The Green Knight ser, åtminstone på pappret, ut att vara rentav förskräckligt effektiv. Han räknas som ett lord choice, kostar 275 poäng och har WS 7 och A 4 i grund. Till detta kommer att han aldrig flyr från strid, är immun mot psykologiska effekter, orsakar terror, kan gå rakt förbi ogenomtränglig terräng, inte tar skada annat än av magiska attacker, återuppstår vid ett slag på 4+ (eller sämre, efter varje gång han dör) om han trots allt skulle åka dit, samt har ett svärd som antingen ger A +D6 eller S +2. Motspelaren får inga poäng för att fimpa honom om inte Green Knight är död just den runda spelet slutar. Hjälp!

Sammanfattningsvis har Bretonnia-spelaren fått många nya instrument till sin krigsorkester och det är lätt att anpassa armén efter ett eget tema, som till exempel att fokusera på det lumpna fotfolket och ställa upp horder av bönder med lantadelsriddare till fots som ledare eller kanske satsa på pegaser, artilleri och bågskyttar med en enda, stenhård riddarenhet som obrytbar kärna.
För egen del filar jag vidare på tempelriddarna, använder präster istället för Damsels och arbetar på att modellera änglar för att ersätta pegasfigurerna.

Daniel Krauklis 28/1 2004
daniel@sfbok.se