| Finns i lager? | ||
|---|---|---|
| Webblager | ||
| Stockholm | ||
| Göteborg | ||
| Malmö | ||
Utanför Vintergatan, vår galax, vet ingen vad som existerar i någon närmare detalj. Inte fyrtio tusen år framåt i tiden, i alla fall. Det enda man upptäckt då är att tyraniderna kommer därifrån. De här rymdmonstren äter allt i sin väg, omvandlar det till biomassa och seglar vidare genom rymden på väg till nästa planet.
Att spela med tyraniderna är som att leda en gräshoppssvärm uppblandat med en massa stora monster. Oftast roligt, samt en nervös upplevelse för motståndarsidan. Nya regelboken innehåller ett ganska utförlig kaitel om vad mänskligheten vet om rasen, samt dess intergalaktiska historia med de olika svärmarna som försöker nästla sig in bland Vintergatans planeter och äta dem.
Regelmässigt är det mesta sig likt från förra boken, men med många välbehövliga poängbalanseringar. Det ser, såhär på förhand, ut som om det mesta är bättre balaserat den här vändan, med fler spelbara alternativ som resultat. Nya figurer har såklart tillkommit, och de är både fina och användbara, och gör armén mångsidigare. Exocrine skjuter plasma på medeldistans, Haruspex köttar på glatt i närstrid och äter upp motståndare i rask takt. Hive Crone har specialiserat sig på att försöka skjuta ner motståndarens flygplan med sina missiler (eller bara genom att vifta ner dem från himlen med sin svansattack). Överlag är det många figurer som blivit aningen sämre än tidigare, men samtidigt gått ner i poängkostnad, så att du kan klämma in fler i dina arméer för att väga upp det. Vilket är tematiskt helt okej. Tyraniderna ska vara många när de placeras på spelbordet. Det känns bäst så.
Att spela med tyraniderna är som att leda en gräshoppssvärm uppblandat med en massa stora monster. Oftast roligt, samt en nervös upplevelse för motståndarsidan. Nya regelboken innehåller ett ganska utförlig kaitel om vad mänskligheten vet om rasen, samt dess intergalaktiska historia med de olika svärmarna som försöker nästla sig in bland Vintergatans planeter och äta dem.
Regelmässigt är det mesta sig likt från förra boken, men med många välbehövliga poängbalanseringar. Det ser, såhär på förhand, ut som om det mesta är bättre balaserat den här vändan, med fler spelbara alternativ som resultat. Nya figurer har såklart tillkommit, och de är både fina och användbara, och gör armén mångsidigare. Exocrine skjuter plasma på medeldistans, Haruspex köttar på glatt i närstrid och äter upp motståndare i rask takt. Hive Crone har specialiserat sig på att försöka skjuta ner motståndarens flygplan med sina missiler (eller bara genom att vifta ner dem från himlen med sin svansattack). Överlag är det många figurer som blivit aningen sämre än tidigare, men samtidigt gått ner i poängkostnad, så att du kan klämma in fler i dina arméer för att väga upp det. Vilket är tematiskt helt okej. Tyraniderna ska vara många när de placeras på spelbordet. Det känns bäst så.
