 Av Tou Ubukata & Kiriko Yumeji
I begynnelsen fanns ordet.
Det är Versailles glansdagar, Paris blommar i all sin prakt. Men skrapar man på ytan finner man kaos. Galna poeter vandrar över Paris gator, kidnappar ungmör och skriver poesi med deras blod. Dikter som förespråkar undergången för Frankrike.
Men det är inte bara poeter som hemsöker Paris om nätterna. En mystisk kvinna håller ett ständigt vakande öga, och där hon finner ont uppsåt slår hon till.
Det första som slår mig med Chevalier är att den verkligen osar av en pretentiös anda. Allt ska vara coolt, tufft och samtidigt verka smart. Allt från att citera bibeln hit och dit till att ha historiska referenser. Det är inget fel med det i sig, bara det att när det görs i Chevalier känns det oftast menlöst, precis som våldet. Det är en våldsam historia, men oftast känns de blodiga scenerna bara obefogade och ditlagda för visa att de minsann vågar rita en massa blod, vilket är jättetrist.
När jag första gången hörde om Chevalier blev jag väldigt peppad. Jag fick lite Lady Oscar vibbar, fast mörkare och mer övernaturligt. Lät mumma tyckte jag.
I stället fick jag en pretantiös manga som försöker vara smart, men misslyckas. Den är inte hisklig, den bara känns väldigt ytligt. Jag får intrycket att författare gjort den enbart för att kunna klappa sig själv på ryggen. Det är en typisk historia som utger sig för att vara annorlunda och djup, men egentligen inte är något av det.
Teckningsmässigt är den väldigt snygg. Detaljerade bilder, mycket poserande och mycket liv och känsla i scenerna. Däremot, som jag nämnt ovan, känns det som många av illustrationerna är onödiga, bara där för att skapa reaktioner över hur blodigt det är. De bidrar inte till berättande, precis som allt onödigt poserande. D’Eon måste alltid, likt en Sailor hjältinna, stå och posera några minuter och hålla ett kort tal (gärna med bibelcitat) till sina motståndare innan hon kan slåss. Och motståndarna är inte sämre de. För att man ska känna igen att de är riktigt onda är de förstås ondskefullt ritade med snevriden anatomi och håller gärna små tal om sina onda planer.
För Ubukata skull hoppas jag att hans böcker är bättre än den här mangan, då han ämnar att vinna ett nobelpris inom litteratur i framtiden.
Visst, den är inte totalt värdelös. Det är okej underhållning i brist på bättre, men det är inget man tar till sig. I slutändan är det bara ord, ingen själ.
recenserad av Nina Lindström | | Recensionen publicerades 11/10-2007 |
|
|
