|
William
(Ford) Gibson (1948-)
Amerikansk
författare, sedan 1968 bosatt i Kanada. Gibson är utanför
science fiction känd inte i första hand som sf-författare
utan som "cyberpunkförfattare", men cyberpunken är
bara en strömning inom science fiction. Gibson var liksom de flesta
i den grupp författare han tillhörde uppväxt med science
fiction, som var hans favoritlitteratur sedan unga år.
Han debuterade 1977 med novellen "Fragments of a Hologram
Rose" i tidskriften Unearth och skrev under de närmaste åren
en handfull noveller; 1984 romandebuterade han med Neuromancer,
som togs emot med entusiasm. Den belönades med såväl Hugo-
som Nebulapriset och tilldelades dessutom Philip K. Dick-priset, som utdelas
till föregående års bästa originalpocketutgivna
roman. Förmodligen till Gibsons lika mycket som någon annans
häpnad låg Neuromancer absolut rätt i tiden; romanen
nådde stor upplaga, översattes snabbt till många språk
och gjorde sin författare berömd långt utanför science
fiction-litteraturen - i själva verket vann han så stor uppskattning
bland många allmänlitterära kritiker att de fann sig föranledda
att hävda att cyberpunken i själva verket var en ny slags litteratur,
inte bara en sorts sf.
Cyberpunken
Fast det var den naturligtvis;
de berättelser Gibson och de andra cyberpunkarna skrev inlemmar sig
väl i en etablerad tradition inom sf-litteraturen med rötter
åtminstone tillbaka till 1950-talet, där viktiga milstolpar
utgörs av Alfred Besters Tigermannen (1956), William S. Burroughs
Novagängsromaner, Samuel R. Delanys Nova (1968), James Tiptrees
noveller (mest tematiskt utpräglat "The Girl Who Was Plugged
In", 1973) och författare som Philip K. Dick, J. G. Ballard
och Norman Spinrad. Men Gibson och hans grupp förenade drag från
den här sf-traditionen med en rad andra element. Noirstämningar
från fyrtiotalets gangsterfilmer och psykologiska thrillers, rock-
och drogromantiken från sextiotalets amerikanska undergroundkultur
och inte minst starka visuella och dramaturgiska inlån från
det sena sjuttio- och tidiga åttiotalets visuellt nydanande sf-filmer
(Ridley Scotts "Alien" och "Blade Runner", David Cronenbergs
"Scanners" och "Videodrome", David Lynchs "Dune").
Den som först identifierade Gibsons och en handfull
andra unga sf-författares verk som förenade av bestämda
tematiska, emotionella, berättartekniska och extrapolativa drag var
sf-redaktören och kritikern Gardner Dozois. Han lånade begreppet
"cyberpunk" från titeln på en novell av Bruce Bethke
och skrev en essä om den nya riktningen i Washington Post. Utöver
Gibson har de viktigaste cyberpunkarna varit Bruce Sterling, Rudy Rucker,
Lewis Shiner, John Shirley, Pat Cadigan, K. W. Jeter, Tom Maddox och Richard
Kadrey; andra har skrivit enstaka verk av cyberpunktyp. Men redan inom
ett tiotal år hade cyberpunken i allt väsentligt börjat
ebba ut som stridbar riktning inom sf; i stället har stilgrepp och
inslag ur den kommit att ingå i formens allmänna rekvisita.
Skälet är förmodligen att cyberpunken i åtminstone
sin grundform är för snävt begränsad för att
medge större utveckling.
Redan
termen anger i hög grad kännetecknen. "Cyber" hänför
sig till cybernetiken, Norbert Wieners begrepp för kontroll- och
kommunikationssystemteori applicerad på både maskiner och
levande organismer; i mer allmänt bruk används ordet ofta om
elektroniska styr- och informationssystem. Cyberpunkens värld är
förlagd till en nära framtid, behärskad av globala storföretag
eller transnationella politiska maktblock och kontrolleras genom informationsnätverk.
Till vardagen hör att människokroppen transformeras eller ges
nya förmågor genom maskinimplantat, bioteknologi eller designerdroger.
Den virtuella verkligheten är också en del
av tillvaron och är omedelbart tillgänglig via de globala datanäten.
Medan ordledet "punk" har väsentligen samma innebörd
som i allmänt språkbruk (jämför "punkrock"):
cyberpunkens romanhjältar är unga, laglösa, traditionslösa,
aggressiva, alienerade i sin värld och i opposition mot makthavarna.
Så gott som alla cyberpunkens författare är födda
under åren närmast runt 1950; det sena 1960-talets ungdomsrevolt,
Vietnamkrigsprotester, undergroundkultur och rockvärld utgjorde ramen
för deras inträde i vuxenvärlden. Det märks i deras
science fiction; cyberpunken skildrar en värld där protestkulturens
mardrömsvision av den repressiva kraften hos stat och storkapital
utgör överhet, där de nominellt maktlösa individerna
delar många av protestkulturens normer, och där ungdomsrevolten
- personifierad i romanhjältarna - äntligen tillåts leva
ut sin längtan efter transcendens.
Neuromancertrilogin
Gibsons tre första
romaner formar en löslig trilogi och utspelas i samma tänkta
nära framtid. Ett gigantiskt stadslandskap i förfall sträcker
sig över stora delar av klotet. Världen är japaniserad
och domineras av gigantiska storföretag vars gränser inte är
geografiska utan informationsteknologiska; nationsstaterna har sjunkit
bort i maktlöshet. Det tredje världskriget har utkämpats
och glömts, böcker är omodern samlarkuriosa och vill man
bli underhållen kopplar man in sig på simstimnätet där
man direkt kan uppleva någon annans känslor, tankar och sinnesförnimmelser.
I denna kaotiska, nedsmutsade och nihilistiska värld
hämtar Gibson sina huvudpersoner ur samhällets understa skikt
av kriminella, hackers, langare och dropouts. De jagar nya upplevelser:
sex, droger men framför allt virtuella stimuli genom sina nätverksplugins.
I cyberpunkens universum är den faktiska verkligheten, "köttvärlden",
grå, sliten, plågsam och opåverkbar; den transcendentala,
mystiska, hallucinatoriska och totalt levande verkligheten är cyberrummets
värld, och det är till den romangestalterna söker sig för
att undkomma sin ensamhet, utsatthet och smärta.
Efter de tre relaterade romanerna Neuromancer,
Count Zero och Mona Lisa overdrive skrev Gibson tillsammans
med sin vän och kollega Bruce Sterling den aldrig översatta
The Difference Engine, en dystopisk "ångpunksroman"
som skildrar en alternativ 1800-talsvärld med utgångspunkt
från idén att den historiske Charles Babbage i början
av 1820-talet lyckades i sina försök att konstruera en ångdriven
dator. Den värld som skapas blir en bisarr, mörk och brutal
kombination av totalitär byråkrati, kvävande föroreningar
och myllrande,
maktlösa människomassor.
Agrippa
och Virtual Light
Gibsons nästa
verk var ett absurt experiment: tillsammans med den abstrakte expressionistmålaren
Dennis Ashbaugh publicerade han Agrippa (1992), tillgänglig
bara på diskett och programmerad att radera sig själv efter
en genomläsning. Det faktum att den visserligen starkt begränsade
upplagan såldes för två tusen dollar per exemplar säger
en del om den kultstatus Gibson vid det här laget hade uppnått.
Gibsons text på disketten är ett långt,
drömskt självbiografiskt prosapoem om hans barndom och tidiga
uppväxt, suggestivt men nonfigurativt illustrerat av Ashbaugh; idén
är naturligtvis att minnet är ofullständigt och hela tiden
löses upp; diskettens minnen fragmenteras och försvinner efter
läsningen på samma sätt som det förflutna bryts samman
och försvinner eller cyberrummets virtuella verklighet ständigt
dekonstrueras utan att kunna återbesökas.
Gibsons hittills senaste tre romaner är ett slags
hybrider som antyder att han fastnat i sin egen myt: Virtual Light,
Idoru och All Tomorrow's Parties utgör en andra löst
sammanfogad trilogi som närmast kan karaktäriseras som närframtidsthrillers
i utspädd cyberpunkmiljö. Den mörka upplösningen av
gränserna mellan köttslig och informationsteknologisk verklighet
är borta, men världen är fortfarande i förfall, kaotisk
och fragmenterad, och genom stadslandskapet löper fortfarande stråk
av apokalyptisk fantasi (som när Gibson låter myndigheterna
efter en jordbävning spärra av bron mellan San Francisco och
Oakland, varefter den tas över av de hemlösa och blir ett lapptäcke
av provisoriska bostäder).
Men romanerna har klarare intriglinjer och närmar sig
kriminalberättelsen, samtidigt som de fått en ny underton av
ironisk humor. Hos Gibson är ironin förståelig. Hans tidiga
framgångar blev så jättelika att han nu har en enorm,
väntande potentiell publik inför varje ny bok - men bara så
länge han skriver samma slags böcker som tidigare. Sf-författarens
klassiska dilemma är svårigheten att förnya sig; Gibson
är i skarp kontrast drabbad av bestsellerförfattarens dilemma,
som är tvånget att upprepa sig.
John-Henri
Holmberg
Texten är ett utdrag ur Inre
Landskap och Yttre Rymd del 2 av John Henri Holmberg.
Sedan John-Henri skrev
Inre Landskap och Yttre Rymd har Gibson publicerat Pattern Recognition,
en roman som rör sig bort från sf-genren, men ändå
behåller en "cyberpunk-stil". Gunilla Jonsson har skrivit
i månadens lästips om Pattern
Recognition.
Läs mer på
William Gibsons hemsida.
|
