Ursula K(roeber) Le Guin (1929-)

Porträttet av Ursula K LeGuin är uppdelat i två avsnitt. John-Henri Holmberg skriver om sf-författarinnan och Maths Claesson om sagoberätterskan.

Science fiction-författaren LeGuin

Amerikansk författare. Ursula Le Guin är dotter till den kände antropologen Alfred L. Kroeber och Theodora Kroeber, författare till bland annat den internationellt kända Ishi mellan två världar (1961), en numera klassisk bok om den siste kaliforniske yahiindianens liv och möte med den moderna civilisationen. Ursula Kroeber växte upp i den intellektuellt stimulerande akademiska miljön i Berkeley, där hennes far var professor vid Kalifornienuniversitetets filial. 1951 utexaminerades hon från det ansedda Radcliffe College och året därpå tog hon grundexamen i romansk medeltids- och renässanslitteratur vid Columbiauniversitetet. Som Fulbrightstipendiat vid universitetet i Paris träffade hon en annan stipendiat, Charles A. Le Guin. De gifte sig 1953 och flyttade först runt mellan olika universitet där de kunde få lärartjänster; till slut hamnade de i Portland, Oregon, där Charles Le Guin blev professor i fransk historia.
   Ursula Le Guin hade som tolvåring hänförts av den irländske lord Dunsanys drömska, mytiska fantasyberättelser; redan då bestämde hon sig för att skriva, och för att skriva det slags litteratur hon älskade - myter, fantasier, science fiction. Fyrtiotalet och femtiotalet igenom skrev hon ständigt. Men inte förrän 1962 debuterade hon i tryck med novellen "April in Paris" i tidskriften Fantastic. Debutromanen kom 1966, den första diktsamlingen 1975. Vid det laget var Le Guin redan en av Förenta staternas mest uppmärksammade nya författare; under de första tolv åren efter debuten hade hon belönats inte bara med alla de priser som existerade inom science fiction, utan dessutom tilldelats Hornbookpriset och National Book Award; senare har hon tilldelats amerikanska akademiens Harold D. Vursell-stipendium, installerats som hedersdoktor vid dryga halvdussinet universitet och blivit den första uttalade moderna science fiction-författare som av den tongivande litteraturprofessorn Harold Bloom befunnits värdig att upptas på hans lista över verk tillhöriga den västerländska litteraturens centrala kanon. Le Guin reagerade till en början en smula kokett generat på uppmärksamheten och försökte vifta bort den:

   Visst skulle jag kunna ge en färgstark skildring av fru Le Guin (högrest, med glesnande hår och
   helskägg, mötte hon mig i dörren med ett hjärtligt handslag. "Kom in och hjälp oss stycka älgen!"
   mullrade hon). Men å andra sidan kan jag ju ge andra beskrivningar som är lika måleriska. (Det var
   till en början svårt att lura fru Le Guin att tala, där hon tigande hängde med huvudet ner från en av
   grenarna på vardagsrummets stora katapalkaträd). Fast vad är sanning, som Pilatus anmärkte, och
   vad nyttar personkulten, undrar jag. För all del är ju vissa av oss Norman Mailer, och det är förstås    dödshäftigt, men andra av oss råkar vara medelålders hemmafruar i Portland, Oregon.

skrev hon.
   Men sanningen är förstås att mycket få medelålders hemmafruar - eller vad det beträffar människor över huvud taget - har vare sig Le Guins bakgrund, litterära talang eller väldiga läsekrets. Senare reagerade Le Guin, förståeligt men beklagligt, i stället som så många tidigare författare som plötsligt hamnat på mediernas listor över kända intellektuella lämpliga att intervjua om allt mellan himmel och jord: hon iförde sig den frestande rollen som världsförbättrare och lät för en tid, ungefär som Robert A. Heinlein gjort under liknande omständigheter, i ökande utsträckning sin stora, lyriska gestaltnings- och berättartalang stå åt sidan medan hon i stället skrev traktat.

Från de första berättelserna till Mörkrets vänstra hand

De först skrivna av Le Guins böcker är i själva verket novellsamlingen Berättelser från Orsinien och romanen Malafrena, som i huvudsak tillkom under 1950-talet och sedan reviderades inför utgivningen tjugo år senare. De ger glimtar från ett imaginärt centraleuropeiskt land under 1800-talets tid av sociala omvälvningar och revolutionära politiska rörelser. Men de böckerna kan betraktas som science fiction enbart därför att de faktiska händelserna i dem lika lite som landet Orsinien existerat i vår historia; å andra sidan tillför det ingenting att läsa dem som parallellvärldsromaner eller alternativhistoriska romaner. Kalla dem psykologiskt och idéhistoriskt realistiska skildringar av en författare som velat slippa fjättras av den historiska realismens tvångströja.
   Av Le Guins spekulativa science fiction-romaner utspelas de flesta mot bakgrund av en och samma tänkta framtida värld. I ett avlägset förflutet har rymdfarare från planeten Hain sått mänskligt liv på de beboeliga världarna i vår del av Vintergatan. De kulturer som så småningom utvecklats på de många världarna är sinsemellan mångskiftande och mycket av tematiken i berättelserna kretsar kring skilda individers försök att vinna insikt i och empati för de avlägsna besläktade och mycket annorlunda människor de möter inom hainiernas sfär. Under den tidrymd berättelserna tillsammans omspänner upprättas ett Världarnas förbund, så småningom omdöpt till De kända världarnas ekumen; sändebud härifrån skickas till hainiska världar som ännu inte lärt känna sitt ursprung och därefter upprättas kontakt med hjälp av ansibeln, ett instrument som möjliggör ögonblicklig kommunikation över oerhörda avstånd.
   Den gemensamma bakgrunden bör förmodligen ses som en tematisk förenkling; den gör det möjligt för Le Guin att i skiftande miljöer och med varierande centralgestalter men utan kravet att varje gång etablera en ny och klart visualiserad yttre handlingsram utforska de mänskliga och moraliska frågeställningar som är ständigt återkommande i hennes verk. Någon "framtidshistorik" av det slag andra författare - som Anderson, Asimov eller Heinlein - har skrivit handlar det inte om, även om det går att någorlunda datera de skilda verken (de i den inre kronologin tidigaste utspelas om omkring 400 år, de sista om nära tre tusen).
   Le Guins tre första romaner tillhör i själva verket de sista i den hainiska sekvensen. I Rocannons planet förliser en av ekumenens utsända etnografer på den primitiva världen Fomalhaut II. Först gradvis lyckas han börja förstå den främmande planeten och acceptera att kanske leva resten av sitt liv där; när han till sist förmår ta till sig sin nya värld skänker den honom förmågan att kommunicera direkt med tanken.
Exilplaneten utspelas ett årtusende senare. Nu är telepatisk kommunikation mellan människor norm. I romanen möter vi en värld befolkad av två människoliknande släkten som båda anser sin egen art vara överlägsen den andra. Centralgestalt är Rolery, en ung kvinna som tillhör planetens infödda men trots det har den telepatiska förmåga som annars finns bara hos de "fjärrfödda" kolonisatörerna. Hon blir den katalysator som gör att de båda människospillrorna förmår förenas och gemensamt skapa en ny kultur som kan övervinna den kalla vintervärldens svåra miljöbetingelser.
   Den värld där Illusionernas stad utspelas har invaderats av de ickemänskliga shingerna, varelser som förmår pervertera också den telepatiska kommunikation som människor tidigare trott vara en garanti för sanning. Centralgestalten Falk lider av minnesförlust och romanen skildrar hans sökande efter sitt verkliga namn och sin hemvärld; när han till slut finner sitt sanna jag och kan förlika det med sin nya, andra identitet skapas den helhet som är målet för hans strävan.
   De här tre romanerna kan ses som ett slags förövningar till Le Guins första fullödiga - och kanske bästa - roman, Mörkrets vänstra hand, som tilldelades såväl Hugo- som Nebulapriset. Etnologen Genly Ai kommer till planeten Gethen, som också kallas Vinter, för att introducera människorna där för Ekumen; vad han finner är en isande, snötäckt värld där invånarna är androgyna och lever i ett samhälle fullständigt utan könsmedvetande. Getheniernas sexuella cykel innebär att varje individ under olika kemmerperioder - de tillfällen då de är sexuellt aktiva - kan anta såväl kvinnliga som manliga könskaraktäristika. Följaktligen spelar könet ingen roll för getheniernas identitet och jagmedvetande; det gör deras sociala struktur och syn på sig själva och varandra så främmande att Ai bara långsamt, gradvis och ofullständigt förmår förstå dem. I den programmatiska essän "Science Fiction and Mrs. Brown" skrev Le Guin om sin övertygelse att mänsklig gemenskap är det högsta mål vi kan sträva efter; i gemenskapen finner vi oss själva, uppfylls och blir hela. Och gemenskap, skrev hon, "betyder för de flesta människor beröring: känslan när ens hand rör vid en annans, det gemensamt utförda arbetet, den gemensamt dragna släden, dansen vi dansar med varandra, barnet vi skapar tillsammans". Kulmen i Mörkrets vänstra hand är den färd Genly Ai och getheniern Therem rem ir Estraven tillsammans företar över Gobrinisen, en väldig glaciär på Gethen; deras resa blir en metafor också för den inre resan från ensamhet till gemenskap, från död till liv och från liv till död; motsättningarnas förening och enhet:

   "Jag är glad att ha fått leva för att se det här", sade han.
   Jag kände som han. Det är gott att ha ett mål att färdas mot; men till sist är det ändå färden som
    betyder något.
   Det hade inte regnat här på dessa nordliga sluttningar. Snötäcken sträckte sig ned till morändalarna
   från passet. Vi tog av hjulen, satte på slädmedarna, tog på oss skidorna och satte fart - nedåt, norrut,    framåt, in i den tysta väldighet av eld och is som i enorma svarta och vita bokstäver skrev DÖD, DÖD
   över en hel kontinent. Släden var lätt som en fjäder och vi skrattade av glädje.

70-talets berättelser

Efter Mörkrets vänstra hand publicerade Le Guin den Hugobelönade kortromanen Där världen kallas skog, som utspelas under tiden närmast före Rocannons planet och skildrar en värld där människan brutalt exploaterar urinvånarna; kortromanen är så uppenbart en metaforisk protest mot Vietnamkriget att den känns konstlad. Starkare är novellen "Vaster Than Empires and More Slow" (1971), som genom att tillåta en mångfald tolkningar blir långt mera gripande. Återigen kommer ett av Ekumenens sändebud, skeppsempaten Osden, till en främmande värld vars yta bokstavligen är medveten och levande; den täcks av en väv av vegetation som blivit ett intelligent väsen, och till slut förmår Osden omfamna också detta fullständigt främmande liv och blir därigenom transformerad och helad.
   Nästa hainiska roman blev för en tid också den sista. I original har Shevek undertiteln "An Ambiguous Utopia", en tvetydig utopi. Det är också vad romanen är. Den utspelas först i den hainiska sviten; huvudpersonen Shevek är den fysiker vars nya matematiska system kommer att leda till uppfinningen av ansibeln, det kommunikationsinstrument som gör Ekumenens förbund av världar möjligt. Romanen utspelas på två bebodda planeter där den ena är den andras måne; på den mindre råder ett anarkistiskt, egalitärt samhällssystem, på den andra ett slags statskapitalistiskt högindustriellt system. Ingetdera systemet är fulländat; fast det anarkistiska samhället är det som skildras mest positivt utsätter också det sina medborgare för tvång och övergrepp, även om de ofta själva accepterar att låta sin frihet kringskäras.
De båda världarna står för dualismen också inom individer; ingen av dem kan existera utan den andra, och Le Guins ideal är den sanning som omfamnar båda och gör det möjligt för dem att uppgå i varandra. Temat har löpt genom hainserien och får sin kanske klaraste men samtidigt mest mångtydiga framställning här.

Under det tidiga sjuttiotalet publicerade Le Guin vid sidan av de hainiska berättelserna också sin ryktbara fantasytrilogi om magikern Ged och hans Övärld; den faller utanför diskussionen här. Dessutom utgav hon många av sina bästa noveller, bland dem den oförglömliga, bittert mytiska "Those Who Walk Away from Omelas", en kort och mästerlig variation av syndabocksmotivet och om vilket pris människor är villiga att betala för ett liv i välstånd och trygghet, och "Nine Lives", om klonade gruvarbetare på en främmande värld. Samtliga Le Guins tidiga noveller är samlade i Röster i vinden, som är hennes starkaste novellsamling.
   Av de fristående science fiction-romanerna handlar På andra sidan drömmen om George Orr, vars drömmar har kraften att förändra verkligheten. Hans psykiater tvingar George att drömma fram en ny värld, fri från krig, sjukdomar och överbefolkning. Men inte heller den världen visar sig perfekt, och George tvingas skapa ännu en ny värld, och sedan ännu en, ständigt på jakt efter den undflyende, omöjliga perfekta världen.
   Le Guin hade vid det här laget blivit en internationellt uppmärksammad och överallt rosad författare. Men som redan nämnts började hennes verk gradvis förskjutas i riktning mot mer uppenbart och entydigt didaktiska texter. Ännu i Shevek var hennes kontroll över materialet så stark att ingen entydighet eller absolutism var möjlig att finna, men i The Eye of the Heron (antologipublicerad 1978) tillät hon sig att predika förbehållslöst och skrev nu en politisk fabel som närmar sig det självparodiska. Lika uppenbar är hennes utopism i den stora Always Coming Home, ett antropologiskt romanbygge där Le Guin kombinerar essäer, berättande partier, återberättade myter och legender, poesi, recept, diagram och illustrationer och i förstautgåvan till och med en musikkassett till ett slags kollagebild av en matriarkalisk kultur som i en avlägsen framtid, sedan de stora kuststäderna efter en katastrof sjunkit i havet, kommer att blomstra i den kaliforniska Napadalen. Romanen är ett fängslande pussel och den bild den till slut förmedlar av sin keshkultur är fascinerande, men av berättaren Le Guin återstår få spår: den vi nu möter är utopisten och profeten Le Guin, som talar om för oss hur det samhälle som bör bli verklighet i framtiden ska se ut.

Nuet och framtiden

Always Coming Home föreföll länge bli Le Guins sista science fiction-roman. Efter den skrev hon poesi, barnböcker, fortsättningar på sina Övärldsromaner och en mängd noveller, mer ojämna än tidigare men med betydande höjdpunkter, kanske framför allt de fyra tematiska variationerna i Four Ways to Forgiveness.    Hösten 2000 utgav hon oväntat The Telling, en ny roman i haincykeln. I grundtema återvänder den till de tidigare romanernas kontraster mellan synbara motsatser; i den nya boken är världen Aka splittrad mellan den nya, materialistiskt och mekanistiskt inriktade Korporationsstaten och resterna av den tidigare, andliga och religiösa kultur som nu förbjudits. Sutty sänds som observatör till Aka och lär sig gradvis förstå den fjärran världens två kulturer, både den dynamism som är värdefull i den nya och den visdom som är omistlig i den gamla, och återigen utmynnar romanen i ett löfte om möjlig försoning, förening och helhet.
   Ursula K. Le Guin är en av de som förmått förena samtidslitteraturens krav på psykologisk skärpa och stilistisk och metaforisk originalitet med science fictions grundläggande litterära metoder. Hon har dessutom - framför allt i de tidigare verken, innan det utopiska draget hos henne ännu tagit överhand - engagerande, tänkvärt och uppfordrande skrivit om svåra frågor som vi alla direkt eller indirekt ställs inför: konflikterna mellan individ och samhälle, frihet och tvång, beroende och självständighet; svårigheten att förstå och kommunicera med människor som har en annan bakgrund, en annan kultur eller ett annat synsätt.
   Länge underströk Le Guin genom sina berättelser att det väsentligaste inte är att vi med någon säkerhet når de riktiga besluten, utan att vi faktiskt kan göra det; att vi inte är på förhand dömda att misslyckas. Varje människa är en ny möjlighet, ett mål och en mening i sig. "Vi har varit civiliserade i tusen årtusenden", säger hainiern Ketho i romanen Shevek. "Vi har provat på allt. Anarki liksom alla andra system. Men jag har inte provat på det. Man säger att det inte finns något nytt under solen. Men om inte varje liv är nytt, varje enda liv, varför skulle vi då födas?"
   Le Guins grundtanke är tron på balansen som en förutsättning för helhet. Det är taoismens medelväg hon söker, föreningen av motsatser, uppgåendet i något som är mer fullständigt därför att det innefattar också sina delars motsatser. Hos henne och i hennes världar är människan alltings mittpunkt, mått och mening.

John-Henri Holmberg
  Texten är ett utdrag ur Inre Landskap och Yttre Rymd del 2 av John Henri Holmberg.

Fantasyförfattaren LeGuin

I slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet skrev Ursula K LeGuin tre föredömligt korta men sammanhängande berättelser som tilldrog sig i ett väldigt rike vid namn Övärlden eller Earthsea i original. Där jagade den olycklige trollkarlslärlingen Ged sin egen skugga och besegrade en urgammal drake genom att lista ut dess sanna namn bara för att råka ut för prästinnan Tenar i mörkret i Atuans gravkammare. Till slut steg Ged ned i dödsriket och återställde balansen i världen, men förlorade sina magiska krafter och fick finna sig i att åldras som en vanlig man.

Nästan tjugo år senare skrev LeGuin ännu en övärldsberättelse om den lilla flickan Tehanu som var både människa och drake; ytterligare tio år senare står jag framför nyhetshyllan i bokhandeln och tittar fundersamt på två nya Earthsea-böcker: novellsamlingen Tales from Earthsea och romanen
The Other Wind.

Fundersamt därför att det är många år sedan jag läste övärldsböckerna och inser att jag bör läsa om dem om jag nu tänker mig att köpa de nya böckerna i serien. Fundersam därför att allt emellanåt kan vara ett
vanskligt företag att läsa om böcker från ungdomen. Jag är inte nödvändigtvis i alla delar densamma då som nu. Numera förväntas jag vara vuxen, jag har barn och exklusiv rakapparat och äter med förtjusning fisk; jag är en mugglare för att låna en otäck term från en annan fantasyvärld.

Men böckerna går häpnadsväckande bra att läsa om. Jag smyger åt mig en stunds läsning när helst jag kommer åt - på lunchen, på toaletten, på väg uppför rulltrappan. Jag fortsätter med novellerna i Tales from Earthsea och hoppar fram och bak i Övärldens historieskrivning ända till sista berättelsen som bygger en bro direkt över till The Other Wind där Ged och Tenar på nytt dyker upp, likt författaren sjuttio år gamla och långt bortom maktens allfartsvägar.

Samtliga berättelser i övärldssviten är sammantvinnande, egentligen en enda lång berättelse. LeGuin mixar mytologi och sagoväsen med taoism och feminism och reser runt i Övärlden likt en antropolog med uppdrag att uppteckna att allt som hon ser och hör. Framför allt är hon en världsskapare, inte i kraft av ett överflöd av detaljer eller påhittade språk eller fantasifulla kartor, utan snarare av frånvaron av överflöd. Det finns hela tiden en känsla av att övärlden är så mycket större än man tror, att författaren genom att bara antyda myter och historier eller platser och händelser som är viktiga för personerna i boken och som de är fullt införstådda med men inte jag som läsare, skänker någon sorts extra
verklighet åt världen. LeGuin har absolut kontroll över sin skapelse, den är i alla delar är förstådd, upplevd och trovärdig, alltifrån drakars liv och leverne till konsten att väcka upp de döda.

Sålunda kan de numera sex böckerna i Övärldssviten utan att skämmas stå bredvid andra mäktiga riken i fantasins land såsom Midgård eller Narnia.

- Maths Claesson
  Texten har tidigare publicerats i tidskriften BLM.

Läs mer på Ursula K Le Guins egen hemsida.

BIBLIOGRAFI

SCIENCE FICTION I SVENSK ÖVERSÄTTNING:
Mörkrets vänstra hand. (Hain.) Översättning: Torkel Franzén. Askild & Kärnekull 1975. (The Left Hand of Darkness. 1969.)
Shevek. En berättelse om två världar. (Hain.) Översättning: Gunnar Gällmo. Hemmets Journal 1976. (The Dispossessed. 1974.)
Exilplaneten. (Hain.) Översättning: Gunnar Gällmo. Delta 1978. (Planet of Exile. 1966.)
Där världen kallas skog. (Hain.) Översättning: Mats Dannewitz Linder. Lindfors 1978. (Senare som Där världen heter skog. Översättning: Mona Eriksson. Rabén & Sjögren 1990.) (The Word for World Is Forest. 1976.)
Berättelser från Orsinien (noveller). Översättning: Mats Dannewitz Linder. Lindfors 1979. (Orsinian Tales. 1976.)
På andra sidan drömmen. Översättning: Peder Carlsson. Kindberg 1979. (The Lathe of Heaven. 1971.)
Illusionernas stad. (Hain.) Översättning: Lena Jonsson. Kindberg 1980. (City of Illusions. 1967.)
Rocannons planet. (Hain.) Översättning: Sven Christer Swahn. Bergh 1981. (Rocannon's World. 1966.)
Röster i vinden (noveller). Översättning: Ninnan och Maud Loman. Lindfors 1983. (The Wind's Twelve Quarters. 1975.)
Malafrena. Översättning: Steve Sem-Sandberg. Lindfors 1987. (Malafrena. 1979.)
Koyot-kvinnan och andra djurväsen (noveller). Översättning: Lena Fries-Gedin. Rabén & Sjögren 1992. (Buffalo Gals and Other Animal Presences. Santa Barbara: Capra Press 1987.)

FANTASY I SVENSK ÖVERSÄTTNING:
Kattvingar. (barnbok) Översättning: Evastina Törnqvist. Replik 1995. (Catwings. 1988)
Skymningslandet. Översättning: Gunilla Dahlbom och K.G. Johansson. Lindfors 1982. (The beginning place. 1980)
Trollkarlen från Övärlden. Översättning: Sven Christer Swahn. Rabén & Sjögren 2003. (A Wizard of Earthsea. 1968)
Gravkamrarna i Atuan. Översättning: Sven Christer Swahn. Rabén & Sjögren 2003. (The Tombs of Atuan. 1970)
Den yttersta stranden. Översättning: Sven Christer Swahn. Rabén & Sjögren 2003. (The Farthest Shore. 1972)
Tehanu. Översättning: Rebecca Alsberg. Rabén & Sjögren 1990. (Tehanu. 1990)

ÖVRIGT I SVENSK ÖVERSÄTTNING:
Vägen till havet (noveller). Rabén & Sjögren 1993. (Searoad 1991)

OÖVERSATT SCIENCE FICTION:
The Eye of the Heron. London: Gollancz 1982.
The Compass Rose (noveller). Portland: Pendragon Press 1982.
Always Coming Home. New York: Harper 1985.
A Fisherman of the Inland Sea (noveller). Norwalk (Connecticut): Easton Press 1994.
Buffalo Gals, Won't You Come Out Tonight (noveller). San Francisco: Pomegranate 1994.
Four Ways to Forgiveness (noveller). New York: HarperPrism 1995.
The Telling. (Hain.) New York: Harcourt 2000.
The Birthday of the World. (noveller) Harper Collins 2002

OÖVERSATT FANTASY:
Tales from Earthsea. (noveller) Harcourt 2001
The Other Wind. Harcourt 2001
Unlocking the Air. (noveller) Harper Collins 1996

OÖVERSATT MAINSTREAM:
Very Far away from Anywhere Else.. Atheneum 1976, Bantam 1978

LYRIK:
Wild Angels. Capra 1974.
Hard Words. Harper & Row 1981
Wild Oats and Fireweed. Harper & Row 1988
Blue Moon over Thurman Street, w. Roger Dorband, NewSage 1993
Going out with Peacocks. HarperCollins 1994
Sixty Odd. Shambhala (1999)

BARNBÖCKER:
Leese Webster (illus. James Brunsman). Atheneum 1979
Cobbler's Rune (illus. A. Austin). Cheap Street 1983
Solomon Leviathan (illus. A, Austin). Philomel 1988
A Visit from Dr. Katz (illus. A. Barrow). Atheneum 1988
Fire and Stone (illus. L. Marshall). Atheneum 1989
Fish Soup (illus. P. Wynne). Atheneum 1992
A Ride on the Red Mare's Back (illus. J. Downing). Orchard 1992, pb 93
Tom Mouse (illus J. Downing). Roaring Brook 2002
Catwings Return. Orchard 1989
Wonderful Alexander and the Catwings. Orchard 1994
Jane on her Own. Orchard 1999

ÖVRIGT:
Dreams Must Explain Themselves (essäer). New York: Algol Press 1975.
The Language of the Night: Essays on Fantasy and Science Fiction. Redigerad av Susan Wood. New York: Putnam 1979. Reviderad av Le Guin. London: Women's Press 1989.
Dancing at the Edge of the World: Thoughts on Words, Women, Places. New York: Grove Press 1989.

Nedan följer författarsidorna för Ursula K LeGuin, först den engelska och sedan den svenska. Alla böcker som finns med på sidorna har vi inne just nu. Klicka på titeln så kommer du till artikelsidan där du kan beställa