|
Robert
A(anson) Heinlein (1907-1988)
Amerikansk författare.
Robert Heinlein personifierade under större delen av sitt liv science
fiction. Han definierade flera av litteraturformens centrala motiv och
berättartekniker, utvidgade science fictions tematik och mång-dubblade
genom sina verk litteraturformens läsekrets. Genom översättningar
till över femtio språk har hans inflytande nått alla
delar av världen. I läsaromröstningar - vare sig de genomförts
i USA, Ryssland eller Japan - har ingen förmått utmana hans
ställning som science fictions mest älskade berättare.
Samtidigt är han en av sf-litteraturens mest kontroversiella och
kritiserade centralgestalter.
Heinlein föddes
i Butler, på den tiden en småstad med omkring tre tusen invånare
i södra Missouris jordbrukstrakter. Hans föräldrar var
båda rotade i staden; hans farfars bror ägde den största
butiken, en järn- och lanthandel som upptog ett helt kvarter, och
hans morfar var läkare. Men Heinleins far fick arbete i Kansas City
och flyttade till storstaden och det var där Heinlein och hans sex
syskon växte upp.
Heinlein
läste allt, men framför allt de tidiga sf-serierna för
ungdom om Frank Reade Jr. och Tom Swift; senare övergick han till
Jules Verne, Edgar Rice Burroughs och H. G. Wells. Efter skolan beslöt
han att följa i flera tidigare släktingars och sin ene brors
fotsteg och sökte in vid den amerikanska sjökrigsakademin i
Annapolis. Han utexaminerades 1929 som nummer 20 i en årskull om
243 elever. Efter en första tids tjänstgöring på
jagare och slagskepp stationerades han på USS Lexington, ett av
världens första hangarfartyg, men hans lovande karriär
avbröts abrupt 1934 då han diagnosticerades med tuberkulos
och fick medicinskt avsked med livstids pension.
Den
nygifte Heinlein hade vid 27 års ålder varken yrke eller nämnvärd
inkomst. Under en rad år studerade han fysik och matematik i Los
Angeles, arbetade som fastighetsmäklare, politisk talskrivare och
silvergruvsägare, och ställde upp i val till den kaliforniska
delstatskongressen. Tidigt 1939 såg han i en av de sf-tidskrifter
han regelbundet läste att man erbjöd femtio dollar för
bästa debutnovell. Han skrev en novell tänkt för tävlingen
men kontrollerade innan han sände in den vad de konkurrerande tidskrifterna
betalade i arvode. Det visade sig att den ledande av dem, Astounding,
hade en cent per ord som grundarvode; eftersom novellen var 7.000 ord
lång sände Heinlein den i stället dit och inledde på
så sätt sin författarkarriär.
De
första berättelserna
Debuten "Life-Line"
publicerades tidigt hösten 1939. Då hade Heinlein redan skrivit
och sålt fler noveller; till och med 1942 publicerade han 26 noveller
och tre romaner, merparten i Astounding. Redan ett och ett halvt år
efter debuten vann han tidskriftens läsaromröstning om populäraste
författare; 1941 blev han hedersgäst på den tredje världs-sf-kongressen
(en hedersbetygelse han fortfarande är ensam om att ha fått
motta tre gånger; han var hedersgäst också 1961 och 1976).
De berättelser som under trettiotalet publicerats
i sf-tidskrifterna handlade om krig och äventyr i rymden, om osynlighetsstrålar,
dimensionsförflyttningar eller tidsmaskiner, invadörer från
rymden och mordiska eller kärlekskranka robotar. Självklart
fanns undantag (på annan plats presenteras till exempel Stanley
G. Weinbaum), men merparten av novelltidskrifternas sf skrevs av litterärt
svaga skribenter utan nämnvärda tekniska eller vetenskapliga
kunskaper; utgivarna bedömde, sannolikt fullt korrekt, att den typiske
sf-läsaren var en enstörig tonårspojke utan större
vare sig konstnärliga eller faktamässiga krav. Men i slutet
av 1938 hade författaren och fysikern John W. Campbell blivit redaktör
för Astounding. Campbell såg science fiction som en potentiellt
sofistikerad och seriös litteratur som utifrån en gedigen kunskapsbas
kunde spekulera i de möjligheter mänskligheten stod inför,
och som dessutom borde ta hänsyn till samhällsutveckling, sociala
förhållanden och mänskligt beteende. Tidigare hade många
sf-berättelser slutat med att uppfinnaren triumferande visade fram
den första tidsmaskinen; det var där, sade Campbell, som historien
i själva verket borde börja: det intressanta var inte att någon
konstruerat en tidsmaskin, det intressanta var vad den skulle innebära
för samhällsliv, ekonomi, politik, vetenskap och framför
allt människor.
Campbell sökte med ljus och lykta efter de författare
som skulle kunna skapa den sorts sf han ville publicera. Under sitt första
år vid Astounding hittade han imponerande många. Han lockade
till sig flyhänta underhållare som A. E. Van Vogt och L. Ron
Hubbard från andra populärlitterära fält; de skulle
åtminstone åstadkomma välskrivna berättelser som
kunde underhålla någorlunda krävande läsare. Han
fann nya och betydande stilister som Theodore Sturgeon. Han uppmuntrade
författare som tidigare tröttnat på sf-tidskrifternas
alltför låga målsättningar, som Clifford D. Simak
och L. Sprague de Camp. Han hittade formbara och naturvetenskapligt kunniga
unga sf-entusiaster som Isaac Asimov. Men i Robert A. Heinlein fann han
sin idealförfattare: en född berättare med god stilistisk
förmåga, med bred beläsenhet och förmåga att
snabbt sätta sig in i både teoretiska och ingenjörstekniska
problem, med mångsidig livserfarenhet och en rik men praktiskt inriktad
fantasi.
Campbell var redaktör för den med bred marginal
både mest lästa och högst betalande sf-tidskriften; Heinlein
blev hans stjärnförfattare. Hans intressen sammanföll ofta
med Campbells. Han skrev den emotionellt laddade, jordnära novellen
"Requiem" där en åldrad miljonär till slut lyckas
förverkliga sitt livs dröm genom att ta sig till månen
för att dö. Han skrev en kortroman om riskerna för en framtida
populistisk, religiöst fanatisk massrörelse i Amerika. Han skrev
om hur rullande vägar skulle kunna revolutionera transportväsende
och ekonomi men glömde inte att också diskutera den enorma
makt ett vägarbetarfack skulle kunna skaffa sig; den sortens spekulationer
hade aldrig tidigare förekommit i sf-tidskrifterna. Han skrev om
riskerna med den kärnkraft han i en nära framtid förutsade
skulle generera en ökande andel av all elenergi. Och det här
var under sitt första år som författare.
Efter
det japanska anfallet på Pearl Harbor i december 1941 återinträdde
Heinlein i flottan, nu som civilanställd forskaringenjör vid
marinens flygmaterielcentrum i Philadelphia, där han arbetade med
utvecklingen av bland annat plaster och tryckdräkter. I en diskussion
långt senare påpekade någon hur lika NASA:s rymddräkter
faktiskt var de man kunde hitta på sf-magasinomslag från 1930-talet.
Heinlein konstaterade att det knappast berodde på siarförmåga
hos tidiga illustratörer och författare: "Jag läste
novellerna och tittade på omslagen", påpekade han. "Tio
år senare använde jag inspirationen de givit mig när jag
var med om att designa de första tryckdräkterna. Och de första
rymddräkterna kopierades efter tryckdräkterna." Inte minst
hans personliga erfarenheter gjorde Heinlein tidigt medveten om att växelspelet
mellan science fiction och verklighet var mer komplicerat än att
bara handla om förutsägelser eller extrapolationer. Genom att
skildra en idé, en uppfinning, en utveckling eller en möjlighet
kunde science fiction-författaren lika gärna faktiskt vara den
utlösande faktor som fick någon framtida forskare att göra
verklighet av det han läst som ung. Insikten att science fiction
lika gärna kunde skapa som förutse framtiden ledde i Henleins
fall till att han också medvetet gick in för att påverka
sina läsare.
Ungdomsromanerna
Efter kriget gifte
Heinlein om sig med kemisten och testingenjören löjtnant Virginia
Gerstenfeld, som han samarbetat med i Philadelphia. Samtidigt återvände
han till författandet. Under en tid prövade han att skriva inom
andra underhållningslitterära fält, men det var inom science
fiction hans framgångar var störst. 1947 började hans
nya berättelser komma i tryck; nu hade hans genomgående tema
blivit att skildra människans väg ut i rymden, och i och med
att han nu i huvudsak skrev för betydligt större publik än
tidigare blev hans röst betydelsefull långt utanför den
snävare kretsen av sf-tidskriftsläsare. För efter kriget
publicerade Heinlein sina noveller i Saturday Evening Post, Town and Country
och Boy's Life, tidskrifter som såldes i miljonupplaga; hösten
1947 utgav han dessutom romanen Rocket Ship 'Galileo' i det ledande
bokförlaget Scribner's ungdomsserie och inledde därmed den rad
av sf-romaner riktade till läsare i tonåren som fortsatte med
en bok om året fram till 1958.
Ungdomsromanerna är betydelsefulla. Dels nådde
de enorma upplagor, dels började de komma vid en tid då "etiketterad"
science fiction nätt och jämnt existerade i bokform. Med serien
åstadkom Heinlein följaktligen tre saker. Han skaffade sig
själv en stabil inkomst som många år före någon
annan gjorde det möjligt för honom inte bara att skriva science
fiction på heltid utan att dessutom leva väl på det.
Han skapade en ständigt växande publik för sina egna och
sina kollegors verk genom att hundratusentals och så småningom
miljontals unga läsare via hans böcker upptäckte science
fiction - Scribner's höll samtliga hans titlar i tryck inbundna till
in på 1970-talet, de översattes flitigt och i pocket finns
de fortfarande i nya utgåvor. Och inte minst är flera av romanerna
i serien bland de bästa Heinlein skrev; seriens kvalitet och de berömmande
recensionerna bidrog odiskutabelt till att ge så betydelsefulla
grupper som bibliotekarier och lärare en mer positiv syn på
science fiction.
Utan att på något sätt vara direkt
förknippade med varandra skildrar ungdomsromanerna en framtid där
mänskligheten gradvis når allt längre ut i rymden. Den
svagaste av dem, Rocket Ship 'Galileo', är en numera hopplöst
föråldrad historia om hur några ungdomar lyckas ta sig
till månen och avslöja en i hemlighet upprättad nazistisk
bas. Redan Rymdkadetten är väsentligt bättre. Läsaren
får följa unge Matt som vill bli officer i Vakten, en internationellt
sammansatt styrka med uppgiften att värna medborgerliga rättigheter
och fred i solsystemet. Under sitt första uppdrag möter Matt
också venusianer, de första i raden av utomjordiska varelser
man återfinner i Heinleins ungdomsromaner. Venusianerna liksom de
flesta andra främmande varelserna är skildrade med förståelse
och tolerans och framställs som minst lika intelligenta som människorna;
ofta är också deras kulturer avsedda att understryka relativismen
i olika traditionella synsätt, som i fallet med venusianerna i vars
samhälle uteslutande kvinnorna ägnar sig åt intellektuella
eller ledande sysslor.
Den röda planeten (1950) utspelas på
Mars vid en tid när kolonin står i begrepp att utropa sin självständighet
gentemot jorden; Nybyggare i rymden handlar om försöken
att göra Ganymedes, den största av Jupiters månar, beboelig
för människor; unge Dan Harvey i Mellan två världar
(1951) är född i rymden och upplever planeterna som ställen
att besöka. Också han dras in i en frigörelseprocess genom
att av en slump befinna sig på Venus när den kolonivärlden
gör gemensam sak med Mars i frihetskriget mot den allt mer totalitära
jorden. Rymdvandrarna (1952) handlar om den individualistiska familjen
Stones irrfärder genom solsystemet i ett begagnat rymdskepp de köpt
sedan livet på månen börjat kännas för tamt.
I Varning för okänd planet (1953) förflyttar sig
Heinlein för första gången i ungdomsromanerna utanför
solsystemet. När hans mor gifter om sig rymmer unge Max Jones från
gården i mellanvästern och tar sig till storstadens rymdhamnkvarter
i en framtid när jorden blivit centrum i ett stjärnimperium,
men också ett stelt klassamhälle utan utrymme för initiativkraft
eller individualism. Han lyckas bli matros på rymdskeppet Asgård,
visar sig ha en medfödd talang för astrogation och blir till
slut kapten när han ensam kan föra det vilsekomna skeppet tillbaka
till kända världar.
Stjärndjuret är den enda av ungdomsromanerna
som utspelas helt och hållet på jorden. Huvudperson är
den unge John Thomas Stuart, vars familj i fyra generationer skött
rymdvarelsen Lummox som en anfader fört med sig hem. När Lummox
äter upp grannens prisvinnande rosenbuskar och hotas med avlivning
flyr John Thomas och Lummox hemifrån samtidigt som tungt bestyckade,
enorma rymdskepp dyker upp runt jorden och kräver att hennes kejserliga
höghet och arvingen till de Sju Solarnas matriarkat, som kidnappats
av människor, genast återlämnas. Romanen utkom 1954; det
är intressant att notera att den föregivne huvudpersonen John
Thomas i själva verket framställs som skäligen hjälplös,
medan de som löser problemen är hans långt handlingskraftigare
flickvän Betty och hans excellens Henry Gladstone Kiku, den afrikanske
diplomat som för den jordiska regeringens talan i alla frågor
som rör rymden. Att Heinlein här uttryckligen vänder sig
mot både rasfördomar och förutfattade meningar om ickemänskliga
levande varelser är iögonenfallande tydligt.
Tunnel i skyn (1955) handlar om Rod, som utbildar
sig till koloniledare på en framtida, överbefolkad jord där
kolonister genom rumtidsportar sänds ut till främmande världar.
Inför examen i ledarutbildningen sänds eleverna till en okänd
värld och måste klara sig på egen hand; något går
fel, kontakten bryts och Rod och de andra tvingas grunda ett samhälle
och överleva inte i veckor utan år på den främmande
världen. I Stjärnorna väntar (1956) upprätthålls
kontakten med stjärnskeppen genom telepati mellan enäggstvillingar;
Tom färdas genom rymden medan hans bror Pat åldras på
jorden.
I början av Vintergatans son (1957) säljs
den unge Thorby som slav på en värld vid gränsen av det
jordiska inflytandets sfär; när romanen slutar är han en
av mänsklighetens rikaste män och äger det företag
han misstänker förser slavhandeln med rymdskepp. Vägen
dit har fört honom på en odyssé genom skilda samhällssystem
och via många främmande kulturer; liksom de andra av Heinleins
ungdomsromaner handlar Vintergatans son ytterst om mognad och ansvar,
men här är ett jämbördigt, genomfört tema också
frågan om vad begrepp som slaveri och frihet konkret innebär.
Egen rymddräkt finnes (1958) blev den sista
i raden ungdomsromaner från Scribner's. Tack och lov iförd
den rymddräkt han vunnit i en slagordstävling kidnappas Kip
Russel av invaderande varelser och upplever äventyr tillsammans med
elvaåriga Peevee och Moderväsendet, en intergalaktisk polis
från en fjärran värld. Till sist måste han försvara
mänsklighetens existens inför en intergalaktisk domstol. Efter
den romanen var Heinleins tanke att serien skulle fortsätta med Starship
Troopers (1959), romanen om Juan Ricos utbildning till och upplevelser
som stjärnsoldat under ett framtida hänsynslöst rymdkrig.
Men Scribner's ansåg manuskriptet alltför våldsamt och
krävde betydande omskrivningar för att publicera det i sin ungdomsbokserie;
Heinlein valde att utan ändringar utge romanen för vuxna läsare
på annat förlag och avbröt därmed det tolvåriga
samarbetet med Scribners samtidigt som han frånsett Marsflickan
(1963) - en för sin tid könsrollsmässigt framsynt roman
om Podkayne, som är född på Mars och planerar att bli
rymdpilot men dras in i en konflikt mellan jorden, Mars och Venus och
till slut dukar under - också upphörde att skriva för
unga läsare.
Vuxenromaner
och noveller
Före, parallellt
med och efter ungdomsromanerna skrev Heinlein också vuxenromaner.
Under fyrtiotalet publicerades de som tidskriftsföljetonger och utgavs
först långt senare i bokform; de senare kom direkt eller mycket
snabbt inbundna. Den första romanen Sjätte kolonnen (1941)
är baserad på en idé av Astoundings redaktör John
Campbell; den skildrar hur en liten motståndsrörelse förklädd
till religiös kult lyckas besegra en asiatisk makt som erövrat
ett framtida USA och är svag, liksom Metusalems arvingar (1941)
om en familj nästan odödliga människor på äventyr
i rymden sedan de måst fly de normalt kortlivades förföljelse,
och den följande Uppror i utopia (1942), där människor
i ett framtida överflödssamhälle försöker finna
en mening med tillvaron. Betydligt bättre är kortromanen Waldo
(1942), där den sjukligt fete och skelettsköre titelpersonen
tvingas tillbringa sitt liv i tyngdlöshet, och Vilse i universum
(ursprungligen som två långnoveller 1941) där människorna
ombord på ett månggenerationsskepp till stjärnorna glömt
sitt ursprung och muterats; Heinlein definierade här månggenerationsskeppstanken
inom science fiction.
Parallellt förnyade han i noveller också
andra sf-idéer på ett avgörande sätt. "By
His Bootstraps" (1941; "Lyft dig i håret" i antologin
Första stora science fiction-boken) betraktas som den slutgiltiga
tidreseparadoxnovellen, övertrumfad i sin logiska absurditet enbart
av Heinleins egna, senare "All You Zombies". Heinlein lät
på fyrtiotalet sina manliga rymdkadetter använda smink. Han
konstaterade att kvinnor var uthålligare, mindre sentimentala och
viktigare för släktets fortlevnad än män. Han skildrade
framtidssamhällen där människors hudfärg saknade betydelse.
Om vad man enklast kan automatisera skrev han att "diskning är
ett mångalternativjobb, ett jobb som kräver omdöme, inte
något enkelt rutinarbete som att mura eller köra bil".
Han visualiserade för sina läsare en människa sedd i fyra
dimensioner som en uttänjd, skär mask, där kroppen fortsätter
genom tidsdimensionen från födelsen till döden. När
en grupp människor av trycklåsen spärras in i en tunnel
på månen som punkterats av en meteoritsten låter han
dem överleva genom att plugga igen hålet med det enda de har
till hands som duger - sina nakna skinkor. Han förenade en klarsynt
detaljrealism med insikten att det är genom prosaiska vardagligheter
man mest effektfullt levandegör en främmande eller förändrad
miljö. Hos Heinlein fick rymdskeppen både detaljskärpa
och ett drag av poetisk romantik.
Filmatiseringar
Sedan han inlett sin
ungdomsromanserie uppmärksammades Heinlein en tid av filmen. Den
första av dem lades 1950 till grund för den första seriösa
Hollywoodfilmen om rymdfart, George Pals "Destination Moon",
med Heinlein som manusförfattare. Den andra, Rymdkadetten, blev förlaga
till den första brett upplagda amerikanska sf-TV-serien, "Tom
Corbett: Space Cadet" (1950-1952). Men efter de här tidiga medieframgångarna
dröjde det till 1990-talet innan fler av Heinleins verk filmatiserades.
Hans nästa vuxenroman, The Puppet Masters (1951; översättningen
drastiskt förkortad och omskriven), en snabbrörlig och spännande
invasionsroman skriven som en avsiktlig pastisch på efterkrigstidens
agent- och privatdetektivromaner, förstördes helt i filmversionen
från 1994. 1997 filmades också Starship Troopers av
Paul Verhoeven, men Heinlein skulle trots sin positiva syn på militären
knappast blivit förtjust av den ogenomtänkta och pseudototalitära
framtida värld filmen i skarp kontrast till romanen visualiserar.
Den senare animerade TV-serien "Roughnecks: The Starship Troopers
Chronicles" (1999) är faktiskt markant överlägsen
filmen. Eftersom ingen av de båda nittiotalsfilmatiseringarna gav
de vinster filmbolagen hoppats på har projekten att filma ytterligare
en rad av Heinleins verk tills vidare lagts ned.
Dubbelstjärna (1956), belönad med Hugopriset
till årets bästa sf-roman, berättar om en misslyckad skådespelare
som lejs som dubbelgångare åt den kidnappade ledande solsystemspolitikern
John Joseph Bonforte och därefter tvingas bli Bonforte; det är
en av Heinleins bästa romaner, liksom Dörren till sommaren
(1957), en originell, komplicerad och bitvis rolig tidreseberättelse.
Det
vilda sextiotalet
På sextiotalet
förändrades Heinleins romaner drastiskt. I Stranger in a
Strange Land (1961; översättningen starkt förkortad)
återvänder Valentine Michael Smith till jorden, född av
människor men uppväxt bland och fostrad av marsianer; romanen
utvecklas till dels en satir över mänskliga dumheter, sedda
genom Smiths ögon, dels en messiansk berättelse om hur Smith
själv grundar en ny religion baserad bland annat på fri kärlek
och marsianskt vattenbrödraskap. Romanens mottagande inom science
fiction-fältet var trots dess Hugopris inte odelat positivt, men
den fick en desto mer samfälld respons på annat håll.
Återigen lyckades Heinlein - förmodligen den här gången
till också sin egen häpnad - omdefiniera science fictions roll.
Stranger in a Strange Land blev den första
förlagsetiketterade sf-roman som inte bara nådde de amerikanska
bestsellerlistorna utan såldes i mångmiljonupplaga; under
inte bara en stor del av sextiotalet utan genom hela sjuttiotalet var
den ett av de mest lästa skönlitterära verken i USA. För
hippiegenerationen var den nästan en bibel och romanens vattenritual
blev en kulturell ikon samtidigt som det i romanen marsianska verbet "grokka"
blev en del av språket; åtminstone två frikyrkor grundades
i verkligheten på Valentine Michael Smiths budskap. Heinlein gladdes
åt framgången men var måttligt road av försöken
att omsätta hans roman i konkret religion och blev djupt illa berörd
när det visade sig att en av romanens stora beundrare var den karismatiske
kaliforniske sektledaren och massmördaren Charles Manson, som döpt
den första son han fick inom sin mordiska "familj" efter
Heinleins romanhuvudperson.
I manuskript hade Stranger in a Strange Land
varit nära 350.000 ord lång; förlaget krävde att
Heinlein före utgivningen kortade boken med en dryg fjärdedel.
Romanen blev ändå den längsta som någonsin utgivits
som science fiction. Men eftersom den också blev en så väldig
publikframgång behövde Heinlein aldrig mer bekymra sig om att
uttrycka sig ordknappt; gradvis blev hans böcker allt större
samtidigt som de också började nå ut till en väldig
publik. Den föregivet berättarglada men förströdda
äventyrshistorien Ärans väg (1963) och den aldrig
översatta, depressiva Farnham's Freehold (1964) var Heinleins
svagaste romaner sedan fyrtiotalet, medan Revolt mot jorden (1966)
var hans förmodligen starkaste sedan femtiotalet: en (i originalet)
språkligt innovativ berättelse med omsorgsfullt konstruerad
bakgrund om hur de tre miljonerna månbor utkämpar ett självständighetskrig
mot den dominerande jorden.
Mot slutet av sextiotalet drabbades Heinlein av tilltagande
ohälsa. Hjärtproblem och otillräcklig syretillförsel
till hjärnan ledde till att han publicerade bara två romaner
på tolv år; efter omfattande operationer återfick han
en del av sin skaparkraft och var de sista åren betydligt mer produktiv.
Men få av de sista sju böckerna kan mäta sig med de tidigare.
Också de bästa av dem - framför allt den oöversatta
Friday (1982), om en genmanipulerad kvinnlig hemlig kurir i en
krigshärjad och kaotisk framtid - är pratsamma, okoncentrerade,
anekdotiska och burna av en grundton där de dominerande inslagen
är bitterhet och ensamhet. I Time Enough for Love (1973) återvänder
Heinlein till huvudpersonen från Metusalems arvingar, Lazarus
Long, som vid två tusen års ålder tröttnat på
livet och beslutat att dö. Intrigen kretsar kring hans närmastes
försök att få honom att ändra sig; det lyckas till
slut, men inte därför att någon lyckas övertyga Long
om att livet har en mening, utan snarare helt enkelt därför
att han inser att ingen mening utanför det egna jaget existerar:
Du
är, och kommer alltid att vara. Du är du, du spelar schack med
dig själv och har återigen spelat dig själv schack matt.
Du är själv domaren. Moralen är din egen överenskommelse
med dig själv om att hålla dig till de regler du själv
satt upp.
Det
är en sällsam kapitulation. Under de tjugo åren från
fyrtiotalets början präglades Heinleins science fiction i förmodligen
högre grad än någon annan ledande författares av
vad kritikern Damon Knight kallat "de verkliga tingens outtömliga
fascination". Heinleins framtidsvärldar levde och övertygade
därför att han fängslades av detaljerna i dem. Andra skrev
om större rymdskepp, men Heinlein berättade hur man gjorde för
att äta, dricka, sova och duscha i hans. Andra skrev om framtidsstäder
med himlastormande torn och outtalbara namn; Heinlein insåg att
New York fortfarande kommer att heta New York om två hundra år
och gjorde framtiden verklig genom att beskriva nya sorters lampor, avloppssystem,
dörrar och hushållsmaskiner. Men i de sena romanerna tycks
både hans intresse för och tålamod med omvärlden
ha lämnat honom. Romanerna blir monologer; persongalleriet krymper
till en enda central författarröst som under skiftande namn
men i samma tonläge ändlöst diskuterar med sig själv.
Det var en tragisk utveckling för den författare som mer än
någon annan väckte generationer läsares nyfikenhet på
framtidens outtömliga möjligheter och mångfald.
John-Henri
Holmberg
Texten är ett utdrag ur Inre
Landskap och Yttre Rymd del 1 av John Henri Holmberg.
|
