(Sir) Arthur C(harles) Clarke (1928-1982)

Född 1917. Brittisk författare, sedan 1956 bosatt i Sri Lanka. Arthur C. Clarkes livsinriktning förändrades av andra världskriget. Före kriget hade han efter gymnasiet 1936 börjat arbeta som revisor inom den brittiska offentliga förvaltningen. Visserligen var han inbiten science fiction-läsare och aktiv som fanzineskribent i 1930-talets brittiska sf-fandom, men allt det tillhörde hans hobbies; sitt yrke utövade han på tjänsterummet vid det brittiska riksrevisionsverket. Men efter krigsutbrottet hamnade han vid Royal Air Force där han kom att arbeta med den mycket nya radarn; han blev radarinstruktör och teknisk officer vid den första inflygningsradaranläggningen i England, och återvände omedelbart efter utryckningen till studierna. Nu läste han fysik och matematik vid King´s College i London, blev ordförande för Brittiska interplanetära sällskapet och började parallellt skriva både populärt hållna vetenskapliga artiklar och science fiction. Redan 1945 publicerades den berömda artikel där han för första gången i tryck skisserade hur ett system av kommunikationssatelliter skulle kunna förse hela jorden med elektroniska kommunikationsmöjligheter. Som skönlitterär författare debuterade han med Loophole i Astounding 1946.

Författarskapet

I sina tidigaste noveller och romaner utnyttjade Clarke entydigt science fiction som medium för att utforska vetenskapliga tänkbarheter och för att popularisera vetenskapligt kunnande. I själva verket är det fullt rimligt att hävda att det är vad han hela tiden har gjort; för Clarke är naturvetenskapen och kunskapen om det universum vi lever i det största av alla äventyr, uppfyllt av både romantik och en transcendental känsla som man frestas att kalla mystisk. Ändå finns en avsevärd skillnad såtillvida som att Clarke under de första åren skildrade vetenskap primärt ur ett mycket konkret ingenjörsperspektiv, medan han sedan mitten av femtiotalet tvärtom ser den vetenskapliga kunskapen och mänskliga utvecklingen i snarast metafysiska termer, som våra enda möjligheter att nå utöver vår nuvarande inskränkthet och begränsning och i förlängningen bidra till att skapa mening i världsalltet.

Den första och kanske mest betydelsefulla vändpunkten i Clarkes författarskap ägde rum med romanen Mot nya världar (1953). I sina tidigare tre romaner hade han liksom i novellerna väsentligen begränsat sig till att vara en blekare kopia av Robert A. Heinlein. Heinleins styrka var att ge läsaren en känsla av hur det skulle vara att leva i en framtida värld; hos Heinlein gavs tekniska nydaningar konkret form och fick inverka på människors vardag, tänkande och handlingar. Men Heinlein var i det avseendet en betydligt mycket bättre författare än Clarke; hos Heinlein var det möjligt att relatera till de gestalter som befolkade berättelserna och känna både med och för dem, medan Clarkes personer förblev diffusa: föreläsande språkrör snarare än människor av kött och blod.
   I Mot nya världar och i den samma år publicerade Natten faller på blir för första gången Clarkes syn på vetenskapen som vägen till transcendens och själslig insikt uppenbar. I Mot nya världar är temat fullt uttalat: ett oändligt mycket högre utvecklat främmande släkte tar sig an mänsklighetens fortsatta utveckling och under deras vägledning når människan till slut den mentala nivå som tillåter henne att uppgå i ett kosmiskt, allomfattande intellekt. Natten faller på utvecklar samma tema men i enbart mänskliga termer; den korta romanen är i själva verket ett redan på 1930-talet påbörjat utkast till den utvidgade och fullödiga behandling av intrigen Clarke publicerade 1956 under titeln The City and the Stars. Återigen skildrar romanen en andlig utveckling och insikt. I jordens sista och största stad, Diaspar, växer den unge Alvin upp som en anakronism: han ensam bland stadens invånare, som evigt återföds eftersom deras personlighetsmönster bevaras i stadens datorminnen, har inte levat tidigare under den miljon år Diaspar funnits, och han ensam hungrar efter kunskap om världen utanför den slutna och fulländade stadens automatiserade paradistillvaro. Till slut lyckas Alvin lämna Diaspar och finner att jorden har ytterligare ett samhälle: Lys, som i stället för den fulländade teknologin i Diaspar har valt att skapa ett alternativt utopia grundat på närhet till naturen. Alvin nöjer sig inte heller med det utan fortsätter sitt sökande, finner ett uråldrigt rymdskepp, färdas till stjärnorna och upptäcker till slut det övergripande, kosmiska perspektiv på mänsklighetens utveckling som förverkligats varken i Lys eller Diaspar; han återvänder till jorden för att väcka mänskligheten ur dess uråldriga slummer.
   I de här romanerna presenterar Clarke i olika klädnader den vision av mänskligheten som får sin visuella motsvarighet i slutscenen av filmen "2001: En rymdodyssé" (1968): efter mötet med de överlägsna intelligenserna i någon okänd del av universum återvänder filmens huvudperson till jorden som ett foster ännu inneslutet i sin fosterhinna; föregångaren till en ny mänsklighet som väntar på att födas i mötet med det universum som väntar bortom jorden.

Mot nya världar och The City and the Stars var Clarkes centrala verk under 1950-talet. Han fortsatte att skriva noveller, ofta gripande i sin förmåga att uttrycka hänförelse och förundran inför framtidens möjligheter, men började i ökande utsträckning inrikta sig på populärvetenskap och faktaframställningar, lika ofta av utforskningar av världen under vattnet som av rymden. Clarkes intresse för undervattensforskning fick honom 1956 att flytta till Sri Lanka, och hans mest intressanta roman under många år var ungdomsboken Havsfarmen (1973), en tekniskt fängslande skildring av en framtida kolonisation av havsbottnen som ibland lyriskt förmår förmedla Clarkes egen fascination för den nya värld han som dykare upptäckt.

Samarbetet med Kubrick

I mitten av 1960-talet kontaktades Clarke av Stanley Kubrick, som ville basera en film på novellen The Sentinel från 1951. Novellen är en ren idéberättelse som skildrar hur tidiga mänskliga rymdfarare upptäcker ett uppenbart konstgjort föremål på en bergstopp på månen. De inser att föremålet är ett slags automatisk vaktpost, för årmiljoner sedan placerad där av något främmande släkte för att varsko dem den dag någon jordisk livsform äntligen nått tillräckligt långt i utvecklingen för att lyckas ta steget ut i rymden. Nu har den dagen kommit och vaktposten har sänt iväg sin signal. För mänskligheten återstår bara att vänta för att se vem som kommer att besvara den.
   Under Clarkes mer än årslånga samarbete med Kubrick skrev de tillsammans manuskriptet till "2001" medan Clarke ensam också skrev romanen med samma namn. År 2001. En rymdodyssé publicerades till filmpremiären men är inte någon "romanversion" av filmen; det finns betydande detaljskillnader mellan dem. Filmen gjorde Clarke världsberömd och hans berömmelse växte tack vare att han visade sig vara en utmärkt mediepersonlighet; han framträdde som föreläsare, gästkommentator i en rad TV-kanaler (bland annat i amerikanska CBS där han i världssändningar kommenterade månexpeditionerna med Apollo 11, 12 och 15) och var värd för flera stora BBC-produktioner, mest notervärd "Arthur C. Clarke's Mysterious World". Samtidigt återvände han med förnyad vitalitet till science fiction och skrev under relativt få år flera av sina mest betydande verk.

De senare verken

Återigen var det hans hänförelse inför den potentiella verklighetens mirakel som bar hans berättelser. I novellen Sunjammer hade han 1965 utvecklat tanken att framtidens rymdskepp skulle kunna "segla" på partikelströmmarna från stjärnorna. I A Meeting with Medusa (1971) ger han en spekulativ och ändlöst fascinerande närbild av jätteplaneten Jupiter, sedd av den förste astronaut som tar sig ned i dess ofantligt tjocka atmosfärlager. 1973 publicerade han romanen Möte med Rama, som tilldelades samtliga årets ledande sf-priser. I boken passerar ett ofantligt, till synes övergivet främmande rymdskepp genom solsystemet och utforskas under tiden av en grupp forskare varefter det försvinner tillbaka ut i den interstellära rymden. Det är en avskalad, i sitt slag fulländad roman om människans möte med det okända som får hela sin spänning ur det gradvisa avslöjandet av en rad bara delvis förklarade egenskaper hos det främmande skeppet. På många sätt summerar romanen den klassiska sorts science fiction Clarke skrivit kanske bättre än någon annan: den renodlade idéberättelsen där läsarens fantasi, tankar och känslor engageras uteslutande i den intellektuella utmaningen att visualisera och tänka sig in i de möjliga konsekvenserna av en tidigare inte tänkt tanke.

Nästa betydande roman blev Fountains of Paradise (1979), Hugobelönad som årets bästa, där Clarke spekulerar i byggandet av en 5.000 mil hög "bönstjälk", döpt efter sagan om Jack - en hiss som förbinder jordytan med en geostationär rymdstation. Romanen är en hymn till en möjlig, högteknologisk framtid och uttrycker samtidigt med kraft Clarkes avsky för religiöst och vidskepligt bigotteri och småskurenhet.
   Vid bokens utgivning presenterade Clarke den som sin sista roman. Han var över sextio år gammal och hade börjat utveckla en sjukdom som drabbade nervsystemet och gradvis gjorde honom rullstolsbunden. Men redan 1982 kom en fristående fortsättning på 2001, 2010: Andra rymdodyssén, i sin tur senare följd av 2061. Tredje rymdodyssén och med en sista del, 3001: The Final Odyssey, så sent som 1997. Tillsammans med den tidigare NASA-anställde Gentry Lee fortsatte Clarke därefter också Möte med Rama i flera nya volymer: Rama II, Ramas lustgård och Rama Revealed. Men Clarkes eget författarskap har knappast förvånande minskat drastiskt; hans sista egna romaner förefaller ha blivit Sånger från en fjärran jord (1986), en lågmäld roman om den kulturkonflikt som följer då en isolerad mänsklig koloni på en avlägsen värld nås av ett av de sista rymdskepp som lyckats lämna den dömda jorden, och den i första hand teknologiskt fängslande The Ghost from the Grand Banks (1990), som skildrar ett försök att i en mycket nära framtid bärga det sjunkna Titanic.
   Clarke har villigt konstaterat att de många andra nya romanerna helt och hållet skrivs av hans medförfattare utifrån hans visserligen detaljerade utkast. Skälet till att de publiceras är enkelt: dels fortsätter de den för Clarke alltid centrala strävan att försöka väcka människors fantasi och entusiasm för teknisk utveckling, rymdfart och naturvetenskap, dels ger de betydande ekonomiska bidrag till de många stiftelser och konkreta verksamheter Clarke under de senaste decennierna initierat. Den mest betydelsefulla är kanske "The Arthur C. Clarke Centre for Modern Technologies" vid Moratuwauniversitetet utanför Colombo, som bedriver forskning och utveckling inom en rad spetsteknologier (datorer, alternativa energikällor, robotologi och rymdteknologi) men med sådana mycket konkreta målsättningar som att utveckla billiga kommunikationssystem anpassade till tredje världens framför allt agrikulturella behov.

Arvet

Många av Clarkes tidiga noveller och romaner har i dag blivit tekniskt eller vetenskapligt föråldrade. Vi vet att månytan inte ser ut som han så minutiöst skildrade den 1961 i SOS från månen. De första rymdstationerna byggs varken i den form eller på det sätt han förutsade 1952 i Äventyr på rymdstationerna eller ens 1968 i 2001: En rymdodyssé. Men det intressanta är att Clarkes verk till skillnad från många andra författares primärt teknik- och idéinriktade berättelser kunnat behålla sin kraft att fängsla läsare trots att de inte längre går att läsa som framtidsförutsägelser. Skälet är tvåfaldigt. Dels är Clarkes oerhörda fascination inför den fysiska verkligheten oemotståndligt smittsam och medryckande. Dels, och viktigare, är det ytterst ett långt vidare grundtema som bär de bästa av hans romaner och noveller: idén om den intellektuella strävan som livets mål och mening, idén om utvecklingen som den enda vägen vidare, ut ur intolerans, fattigdom och nöd och mot en gränslös framtid av utforskande, upptäckter och utmaningar. "Ett av science fictions största värden", skriver han i sin litterära självbiografi, Astounding Days, "är att den utmanar ingrodda trossatser och tvingar läsaren att, när han väl slutat tugga fradga, inse att yttervärlden inte alltid behöver anpassa sig till hans förhoppningar och förväntningar. Science fiction tvingar en att tänka - vilket också är skälet till att så många människor ogillar den."
   Fast åtminstone i Arthur C. Clarkes speciella fall har en hel del människor också visat sig gilla de verk som gjort honom berömd. Han har tilldelats en nästan oräknelig mängd utmärkelser, från hedersdoktorat i fyra världsdelar och medaljer för främjandet av vetenskapligt tänkande till att bli nominerad till Nobels fredspris och adlad av den brittiska drottningen. Den rymddrömmande tonåring som en gång i det lantliga Somerset inledde sin bana i trettiotalets stencilerade amatörtidningar har blivit Sir Arthur, kansler emeritus vid Moratuwauniversitetet och med professors titel i fysik från Ahmedabad i Indien. Och så finns det de som påstår att science fiction inte skulle förändrat världen.

- John-Henri Holmberg
  Texten är ett utdrag ur Inre Landskap och Yttre Rymd del 1 av John Henri Holmberg.

BIBLIOGRAFI

ROMANER
Prelude to Space (senare som Master of Space, senare som The Space Dreamers). New York: Galaxy 1951.
Earthlight. New York: Ballantine 1955.
The City and the Stars. New York: Harcourt Brace 1956.
Imperial Earth: A Fantasy of Love and Discord. London: Gollancz 1975.
The Fountains of Paradise. London: Gollancz 1979.
Rama Revealed (tills m Gentry Lee). London: Gollancz 1993.
3001: The Final Odyssey. London: Gollancz 1997.
The Trigger (tills m Michael P. Kube-McDowell). New York: Bantam Spectra 1999.
The Light of Other Days (tills m Stephen Baxter). New York: Tor 2000.

I SVENSK ÖVERSÄTTNING
Mot nya världar. Översättning: Vera Norling. Eklund 1955. (Childhood's End. 1953.)
Äventyr på rymdstationerna. Översättning: Albert Wemmerlöv. Eklund 1956. (Islands in the Sky. 1952.)
SOS från månen (senare som SOS från Törstens hav). Översättning: Hans Nygren. Prisma 1963. (A Fall of Moondust. 1961.)
År 2001. En rymdodyssé. Översättning: Roland Adlerberth. Bra Böcker 1970. (2001: A Space Odyssey. 1968.)
Delfinön. Översättning: Inge R. L. Larsson. Lindqvist 1973. (Dolphin Island. 1963.)
Havsfarmen. Översättning: Inge R. L. Larsson. Lindqvist 1973. (The Deep Range. 1957.)
Möte med Rama. Översättning: Sam J. Lundwall. Bra Böcker 1974. (Rendezvous with Rama. 1973.)
Natten faller på. Översättning: Gunnar Gällmo. Delta 1974. (Against the Fall of Night. 1953.)
Mörkrets mur (noveller i originalurval av Sam J. Lundwall). Översättning: Gunnar Gällmo. Delta 1975.
Lejonet från Comarre. Översättning: Gunnar Gällmo. Delta 1978. (The Lion of Comarre. Magasinpublicerad 1949; i bokform 1968.)
2010: Andra rymdodyssén. Översättning: Roland Adlerberth. Prisma 1983. (2010: Odyssey Two. 1982.)
Sånger från vår fjärran jord. Översättning: Ylva Spångberg. Prisma 1986. (The Songs of Distant Earth. 1986.)
2061. Tredje rymdodyssén. Översättning: Roland Adlerberth. Prisma 1988. (2061. Odyssey Three. 1988.)
Expedition till Mars. Översättning: Agneta Sneibjerg. Delta 1988. (The Sands of Mars. 1951.)
Embryo (tills m Gentry Lee). Översättning: Boo Cassel. Prisma 1990. (Cradle. 1988.)
Rama II. Översättning: K. G. Johansson och Gunilla Dahlblom. Wiken 1991. (Rama II. 1989.)
Ramas lustgård (tills m Gentry Lee). Översättning: K. G. Johansson och Gunilla Dahlblom. Wiken 1992. (The Garden of Rama. 1991.)
Guds hammare. Översättning: Niklas Bengtsson. Trevi 1994. (The Hammer of God. 1993.)

NOVELLER
Expedition to Earth. New York: Ballantine 1953.
Tales of the White Hart. New York: Ballantine 1957.
The Other Side of the Sky. New York: Harcourt Brace 1958.
Tales of Ten Worlds. New York: Harcourt Brace 1962.
The Wind from the Sun: Stories of the Space Age. New York: Harcourt Brace 1972.
Tales from Planet Earth. London: Century 1989.
Greetings, Carbon-Based Bipeds: Collected Works 1934-1998. New York: St. Martin's 1999.

ÖVRIGT
The Challenge of the Spaceship: Previews of Tomorrow's World. New York: Harper 1959.
Profiles of the Future: An Enquiry Into the Limits of the Possible. London: Gollancz 1962.
Report on Planet Three and Other Speculations. London: Gollancz 1972.
The Lost Worlds of 2001. New York: New American Library 1972.
Ascent to Orbit: A Scientific Autobiography: The Technical Writings of Arthur C. Clarke. New York: Wiley 1984.
1984: Spring: A Choice of Futures. New York: Ballantine 1984.
Astounding Days: A Science-Fictional Autobiography. London: Gollancz 1989.
By Space Possessed: Essays on the Exploration of Space. London: Gollancz 1993.

Nedan följer författarsidan för Arthur C Clarke. Alla böcker som finns med på sidorna har vi inne just nu. Klicka på titeln så kommer du till artikelsidan där du kan beställa.