|
Philip
K(indred) Dick (1928-1982)
Philip
K. Dicks författarskap har kontinuerligt omprövats. Under femtiotalet
betraktades han som en flyhänt underhållare. Under sextiotalet
kom han i ökande utsträckning att ses som en av de viktigaste
nyare sf-författarna. Under sjuttiotalet blev han central i modern
science fiction och hans senare verk uppfattades som mångbottnade
och svåra; gradvis började kritiken urskilja återkommande,
underliggande teman i hans romaner som tidigare för det mesta förbisetts
till följd av hans oerhörda infallsrikedom.
Efter hans mycket
för tidiga död har Dick gradvis, kanske tidigast i Frankrike,
kommit att betraktas som inte bara en av nittonhundratalets enstaka viktigaste
science fiction-författare utan dessutom som en av seklets betydande
amerikanska berättare. Till den saken har också starkt bidragit
den postuma utgivningen av en rad samtidsrealistiska romaner som Dick
i huvudsak skrev på 1950-talet men som tidigare refuserats. Också
medias uppmärksamhet har bidragit till Dicks särställning.
Själv fick han inte ens se den slutgiltiga versionen av den första
långfilm som inspirerats av hans verk (Ridley Scotts "Blade
Runner", 1982, baserad på delar av Androidens drömmar);
därefter har hittills följt ytterligare fem stora produktioner
(Paul Verhoevens "Total Recall", 1990, efter novellen "We
Can Remember It for You Wholesale"; fransmannen Jérôme
Brivins "Confessions d'un Barjo", 1992, efter den samtidsrealistiska
romanen Confessions of a Crap Artist; kanadensaren Christian Duguays "Screamers",
1995; Gary Fleders "Impostor", 2002, efter novellen med samma
titel; senast Stephen Spielbergs "Minority Report", 2002, också
efter novellen med samma titel).
Uppmärksamheten har inte heller stannat vid filmatiseringar.
Todd Machovias opera Valis efter Dicks roman med samma titel hade urpremiär
1987; andra tonsättare har också inspirerats av honom, scenpjäser
har baserats på hans verk och Michael Bishop har gjort Dick själv
till huvudperson i romanen Philip K. Dick Is Dead, Alas. Samtidigt
har Dicks verk återutgivits i omsorgsfult redigerade serier, hans
efterlämnade manuskript har börjat publiceras och en omfattande
litteratur kring honom har växt fram. En författare som under
sin livstid lyckades få ut åtta romaner inbundna medan hans
övriga 21 romaner och sex novellsamlingar var pocketoriginal har
med andra ord efter sin död publicerats med ytterligare 26 verk i
bokform, alla inbundna, nyutgåvor av samtliga sina tidigare verk
och en ständigt ökande mängd översättningar.
Ironin skulle inte ha roat paranoikern Dick; det faktum
att hans dödsbo under de tjugo åren sedan hans bortgång
tjänat åtskilliga gånger så mycket pengar på
hans författarskap som han själv gjorde under sina trettio aktiva
år skulle han förmodligen ha uppfattat som ytterligare ett
bevis för den förföljelse han uppfattade sig som utsatt
för.
Privatlivet
Philip K. Dick föddes
i Chicago, men flyttade redan i barndomen till Kalifornien och tog 1945
sin high school-examen i Berkeley, där han också gick ett år
i college. Efter skolan blev han till följd av sitt stora intresse
för klassisk musik bland annat hallåman i radio och föreståndare
för en musikaffär specialiserad på klassiska inspelningar.
På det privata planet var Dicks liv kaotiskt och plågat. Han
led av en rad fobier som hämmat hans skolgång till den grad
att han periodvis måst ha privatlärare eftersom hans agorafobi
gjort det omöjligt för honom att lämna hemmet; senare tillstötte
svår paranoia. Samtliga hans fem äktenskap slutade i skilsmässor,
de flesta mycket bittra; under sextiotalet experimenterade Dick med en
rad droger, men lyckades inte på det sättet bli fri från
sina psykiska besvär; i stället blev han amfetaminberoende.
När han 1972 for till Vancouver i Kanada för att tala vid en
science fiction-kongress drabbades han av ett svårt nervsammanbrott
och försökte begå självmord; i mars 1974 upplevde
han vad han karaktäriserat som en religiös uppenbarelse som
han därefter ägnade merparten av sin energi åt att försöka
analysera i form av en enorm "Exegesis", som hittills publicerats
bara i enstaka fragment, men som också utgör grunden för
de tre sena romanerna i VALIS-sviten.
Ambitionen att skriva hade han redan på fyrtiotalet,
och efter skolan började han aktivt förverkliga den, men de
verk han fullbordade i början av femtiotalet refuserades och först
1952 debuterade han i tryck med novellen "Beyond Lies the Wub"
i tidskriften Planet Stories. När debutromanen Lotteriet utkom
1955 hade han redan publicerat de flesta av sina noveller och dessutom
skrivit många romaner; till problemen med en kort översikt
över Dicks författarskap hör att få av hans verk
skrevs i den ordning de utgavs. (Av sf-romanerna var den först skrivna
The Cosmic Puppets, fullbordad 1953 men bokutgiven 1957; därefter
följde Dr Futurity, skriven 1953, bokutgiven 1959. Paul Williams
studie Only Apparantly Real redovisar med tillkomstdata 52 romaner,
däribland de publicerade 37 sf-romanerna och 8 samtidsromanerna.)
Romanerna
Dicks romaner är
ojämna. Men också de svagare bland dem intresserar; Dick var
tankeväckande, provocerande, ibland utmanande. Hans grundläggande
teman var allmänmänskliga och betydelsefulla. Vad betyder det
att vara människa och att visa mänsklighet i en värld där
likgiltighet, hat och rädsla alltför ofta dominerar? Var går
gränsen mellan den yttre och den inre verkligheten, och är någondera
av dem verkligen absolut, oföränderlig och opåverkbar?
Också i de intrigmässigt och språkligt svagaste av romanerna
finns plötsliga blänk av insikt, humor och mänsklig sanning,
liksom av den gränslösa uppfinningsrikedom som gör det
till ett ändlöst äventyr att läsa honom. Ett berömt
exempel är några få rader ur en av hans svagare böcker,
Our Friends from Frolix 8 (1970), där läsaren plötsligt
spetsar öronen inför ett samtalsfragment på en bar:
"Gud är visst död", sade Nick. "De hittade
hans lik år 2019. Det flöt omkring i rymden nära Alpha."
"De hittade resterna av en organism som var mer utvecklad än
vi", sade Charles. "Det var uppenbart att den hade förmågan
att skapa beboeliga världar och sedan befolka dem med levande varelser
den själv konstruerade. Men det bevisar ju inte att det var Gud."
"Jag tror att det var Gud."
Mer
än så får man aldrig veta. Just det är ett av Dicks
särdrag: att kasta åt läsaren ett uppslag, en idé,
en undran som hos andra författare skulle utvecklats till en novell,
en roman eller en romanserie - men att nöja sig med enstaka rader
och låta läsaren själv stå för resten av tankearbetet.
Lotteriet är en satirisk roman om en framtida
värld där människors sociala position avgörs genom
lotteri; i en parallellhandling är ett rymdskepp i hemlighet på
väg med dem som tillsammans med sin excentriske messias vill fly
undan den överbefolkade och nedsmutsade jorden till en nyupptäckt
tionde paradisisk planet i solsystemet. Intrigen är labyrintisk men
kanske när det kommer till kritan inte av stor betydelse; romanens
styrka ligger i ögonblicksbilderna av den tänkta världen
och av den sällsamma kulten ombord på rymdskeppet.
The World Jones Made är framför allt
genom porträttet av titelgestalten en minnesvärd roman. I en
värld av nästan fullständig tolerans, men samtidigt övertrång
och stadd i sönderfall, möter vi Jones som ser exakt ett år
in i framtiden. Men det innebär också att han är dömd
att evigt leva sitt liv två gånger:
Det är inte så mycket det att jag kan se in i framtiden,
det är mera så att jag har fastnat med ena foten i det förgångna.
Jag kan inte komma loss. /…/ Allt jag gör, allt jag säger,
hör, upplever måste jag stå ut med två gånger
om. /…/ Ju mindre ni vet om framtiden, desto bättre är
det för er. Ni har kvar er tilltalande illusion; ni kan tro att viljan
är fri.
Jones
är en unik romangestalt och skildringen av honom är fullständigt
konsekvent genomförd; också hans död är skräckinjagande
i sin konsekvens: han upplever den ett år innan den inträffar
och får därefter leva ett helt år med att känna
sitt väsen brytas sönder och förmultna medan han väntar
på dödsögonblicket.
The Man Who Japed är ännu en samhällssatir,
förlagd till år 2114 då världen domineras av rigid
moralism och ett allsmäktigt mediakonglomerat; i The Cosmic Puppets
väljer två kosmiska strategispelare en amerikansk småstad
som tillfälligt spelbräde och invånarna som pjäser;
Eye in the Sky börjar med en olycka i en atomreaktor där
åtta besökare förolyckas. Men de dör inte utan slungas
in i en annan, parallell värld, nämligen den som formas av medvetandet
hos den av de åtta som först vaknar upp efter olyckan. Den
som format världen är en bigott, väckelsereligiös
soldat, och i hans verklighet kontrolleras tillvaron bokstavligen med
bönens hjälp. När de andra till slut lyckas övermanna
honom återvänder de inte till sin ursprungliga värld,
utan kommer till den verklighet som dröms av den andre av dem, därefter
av den tredje - romanen blir till en absurd satir över mänskliga
attityder, och samtidigt till en fascinerande uppvisning i rigorös
extrapolering av de konsekvenser många av våra föreställningar,
fördomar eller hämningar skulle få om de formade omvärlden.
I Frankrike översattes romanen av Gérard Klein och blev därmed
en grundbult i den stora uppskattning Dick genom alla år fick erfara
från franska läsare och kritiker.
Ur led är tiden utspelas i en fridfull men
helt och hållet artificiell småstad som i en krigshärjad
värld skapats speciellt för centralgestalten Ragel Gumm, för
att världen i övrigt utan hans kännedom om vad som egentligen
pågår ska kunna utnyttja Gumms speciella prekognitiva förmåga
som strategiskt vapen i det pågående kriget mot månkolonierna.
Ett fascinerande inslag är den återkommande tävling Gumm
deltar i och där hans lösningar i själva verket är
beslut som styr krigsinsatserna; det är knappast långsökt
att misstänka att det kan vara här Orson Scott Card hittat en
del av grundidén till sin roman Enders spel. Men hos Dick börjar
Gumm ana att den värld han lever i är ett falsarium, och till
slut bryter han sig fri ur illusionen där han hållits fången.
Datorkriget är en rätt enkel novellutvidgning
där två datorer bekämpar varandra med människorna
som redskap; i Dr. Futurity flyr en läkare till framtiden
i förvissningen att läkare alltid har en plats i samhället,
men den värld han hamnar i är så överbefolkad att
det blivit i lag förbjudet att rädda sjuka eller skadade till
livet.
Mannen
i det höga slottet blev Dicks första stora kritikergenombrott.
Det var också den första av hans romaner som utkom inbunden,
och för den tilldelades han sitt enda Hugopris till bästa roman.
Boken är en alternativvärldsroman, det första och fortfarande
mest framgångsrika försöket att visualisera hela den kultur
som skulle kunnat uppstå om tyskarna och japanerna i andra världskriget
nått det världsherravälde de eftersträvade. Men Dicks
alternativa samtidsroman är samtidigt i konsekvens med hans speciella
synsätt betydligt mer komplicerad än flertalet verk inom samma
underkategori. I stort sett låter Dick själva de historiska
förändringarna förbli i bakgrunden. Romanens tyngd ligger
vid skildringen av den speciella kultur som skulle kunnat uppstå,
framför allt i den av Japan behärskade västra delen av
Förenta staterna, och av de människor som formats av den. Men
i romanen finns också ett mycket Dickskt inslag: titelns man i det
höga slottet, författaren Hawthorne Abendsen, som skrivit science
fiction-romanen "Gräshoppan vilar tungt", en bok som skildrar
den värld som i Dicks diktade värld skulle kunnat existera om
i stället de allierade vunnit kriget.
Men ingenting är rätlinjigt, enkelt eller
bara antingen-eller; också världen i Abendsens roman är
en annan än vår egen. Det finns inte två verkligheter
att välja mellan, utan ett oändligt antal, och gränserna
mellan dem är flytande, oskarpa och ibland utplånade. I Mannen
i det höga slottet sker sammanbrottet i en nyckelscen, då
den japanske diplomaten Tagomi efter en uppskakande förlust av ansikte
inte längre förmår bevara greppet om sin egen verklighet,
som följaktligen förändras och blir något annat:
ett alternativt nu, en möjlig parallell värld - kanske Hawthorne
Abendsens diktade, kanske vår egen, kanske någon ytterligare
tänkbar tidslinje.
I Mannen i det höga slottet är de här
antydningarna inte centrala för berättelsen. De anknyter till
andra av Dicks romaner, där verklighetens osäkra och flyktiga
väsen studeras i detalj, men Mannen i det höga slottet behandlar
i själva verket verklighetstemat på ett annorlunda sätt:
berättelsen handlar inte om, utan är, de parallellt verkliga
men alternativa nuens förblandning. Men samtidigt är romanen
en av dem där Dicks starka, mänskliga patos och tilltro till
den alldagliga människans förmåga att agera för det
goda är som mest genomfört och gripande. Han skrev själv:
I ett ögonblick av irritation och avsmak vägrar herr Tagomi
[i romanen] att skriva under en blankett som skulle föra över
en viss jude från japansk till tysk jurisdiktion - ett liv räddas,
ett litet liv räddas av ett litet liv. Men förintelsens gigantiska
process skjuts en aning tillbaka. Tillräckligt mycket för att
det ska betyda någonting. Det herr Tagomi har gjort spelar roll.
Sett ur en viss synvinkel är ingenting i världen viktigare än
herr Tagomis irriterade handling.
Vissa kritiker har funnit "bitterhet" i mitt
författarskap. Det förvånar mig, för vad jag känner
är förtröstan. Kanske irriteras de av att det jag litar
till är så obetydligt. De vill ha något väldigare.
I så fall har jag en nyhet åt dem: det finns ingenting väldigare.
Kanske borde jag säga: ingenting mera. Men hur mycket behöver
vi egentligen? Räcker inte herr Tagomi? Är inte det han gör
tillräckligt?
I
The Game-Players of Titan, som utspelas i en nästan helt steril
värld efter ett kemiskt krig, där titelns spel bland annat begagnas
till att bestämma slumpmässiga partnerbyten i syfte att maximera
den möjliga fortplantningen och genetiska variationen, introducerar
Dick också ett motiv som senare blev ett av hans kännetecken:
den ändlösa kampen mellan människan och hennes möblemang
och hushållsmaskiner. Romanens första mening slår an
motivet: "Kvällen hade varit påfrestande och när
han skulle köra hem råkade han i ett fruktansvärt gräl
med bilen." I senare böcker finns många uppgörelser
mellan frustrerade romangestalter och deras brödrostar, kylskåp,
skrivverktyg, bilar och inte minst lägenhetsdörrar; i Glimmungs
värld vägrar dörren att släppa ut den redan försenade
huvudpersonen om den inte får dricks, och han undrar irriterat vad
en dörr ska med pengar till. Men också dörrar har drömmar;
just hans hoppas kunna tillbringa ålderdomen i de nordliga skogar
den en gång kommit ifrån.
I
snabb takt skrev Dick tre av sina finaste romaner. Tidsskredet,
en mångbottnad, satirisk samhällsroman som ytterst handlar
om schizofreni och samtidigt elegant och övertygande introducerar
ett transcendensmotiv som fascinerar.
Den omsorgsfullt utarbetade och absurdistiskt överdrivna
svarta satiren Dr. Bloodmoney, or How We Got Along After the Bomb,
ett slags efter förintelsen-version av scenariot i Stanley Kubricks
film "Dr. Strangelove, or How I Learned to Stop Worrying and Love
the Bomb", i sin tur baserad på Peter Georges roman Two
Hours to Doom från 1958, men så fritt att George själv
skrev en ny roman baserad på filmmanuset och med samma titel som
filmen. (Sent i livet fick Dick chansen att göra något liknande,
men då var han så märkt av problem och sjukdomar att
han inte längre såg den situationens absurda ironi man kan
misstänka att han skulle gjort tidigare: filmbolaget Warner erbjöd
honom att skriva romanen efter Ridley Scotts film "Blade Runner"
efter Dicks roman Androidens drömmar.)
Och den omdebatterade och kontroversiella Marsiansk
mardröm, som mer extremt än någon av Dicks tidigare
romaner rör sig i de hallucinatoriska områdena mellan verklighet,
dröm och inducerade, virtuella verkligheter. Handlingen tilldrar
sig på den nätt och jämnt beboeliga Mars, där kolonisterna
för att stå ut använder en pseudohallucinogen drog; titelns
Palmer Eldritch försöker ersätta den drogen med en som
förser användaren inte bara med illusionen av en annan värld
utan med en alternativ verklighet.
Androidens
drömmar är som roman mycket annorlunda än Ridley Scotts
berömda filmatisering. Romanen utspelas i en nedgången, sliten
och nästan avfolkad värld där också de flesta djur
har utrotats; som statussymboler och för att döva sina skuldkänslor
håller sig människor med artificiella husdjur, men parallellt
är import till jorden av de artificiella människor som utnyttjas
som arbetskraft på den marsianska kolonin förbjuden, och det
är huvudpersonens yrke att jaga dem. Men berättelsen rör
bara i liten utsträckning det som blev filmens huvudmotiv; viktigare
i boken är den nya religion som håller på att gripa omkring
sig, och vars messianske centralgestalt visar sig kanske vara en android.
Till Dicks viktigaste böcker hör också
Ubik, där en subjektiv värld skapas av en grupp människor
som dödas i en olycka men bevaras tack vare en avancerad maskin och
kan återfå en begränsad grad av kontakt med yttervärlden;
en del av romanens kraft ligger i den nästan olösliga uppgiften
att försöka ana vad av det som sker i den som är tänkt
att vara objektivt verkligt och vad som är subjektivt hos de bevarande
döda. Dråparen är med sina rymdfarkoster
och koloniplaneter bland Dicks sista formellt traditionella sf-romaner,
men kärnpunkten är en teologisk, bitter uppgörelse som
äger rum i en kollektiv dröm, ursprungligen avsedd att rensa
luften mellan besättningsmedlemmarna på ett rymdskepp men i
romanens nu besättningens dominerande verklighet i och med att de
låtit drömmarna ta överhanden. Det är en mörk
roman, men Dicks galghumor förnekar sig inte; också här
finns en betydelsefull fiktiv bok med, nu med titeln "Hur jag lediga
stunder uppsteg från de döda".
Av
de sena, i hög utsträckning teologiskt dominerade böckerna
är Flöda min gråt, sa polisen i mycket en rekapitulation
av centrala motiv i Dicks författarskap, medan det nya stoff han
grubblade över efter sin "religiösa uppenbarelse"
1974 kom att forma de fyra VALIS-romanerna Radio Free Albemuth,
VALIS, The Divine Invasion och The Transmigration of
Timothy Archer. Mest imponerande av dem är VALIS, där
två huvudpersoner - båda Philip K. Dick, den ene sinnessjuk,
den andra inte - söker det de kallar "the Vast Active Living
Intelligence System": det övergripande, agerande och levande
intelligenta system som måste utgöra tillvarons mening.
Philip K. Dicks betydelse
är svår att överdriva, liksom hans kvaliteter. Han var
en betydande humorist och en ändlöst uppfinningsrik satiriker,
men ännu viktigare förblev han också i sina vildaste fantasiflykter
en i ordets alla betydelser mycket mänsklig författare. Hos
Dick var människan verkligen alltings mått: både godhetens
och ondskans. Hans övertygelse om godhetens existens och möjlighet
ger också de mörkaste bland hans berättelser hopp; hans
vetskap om den ondska människor är mäktiga ger också
de ljusaste av hans berättelser ögonblick av autentisk skräck.
-
John-Henri Holmberg
Texten är ett utdrag ur Inre
Landskap och Yttre Rymd del 1 av John Henri Holmberg.
|