|
NEIL GAIMAN
Neil Gaiman föddes 1960 i England men är numera bosatt i Minnesota i USA. Han har varit verksam i många medier -- tecknade serier, barnböcker, vuxenromaner, berättande poesi, TV-serier, hörspel med mera -- och åtskilligt av vad han gjort är samarbeten med bildkonstnärer och andra, men hans författarröst är alltid distinkt och lätt igenkännlig. Den absoluta merparten av hans verk kan sägas vara fantasy med handlingen förlagd till vår egen värld, eller åtminstone dess omedelbara närhet, i modern eller historisk tid. Liksom all fantasy är mycket förstås baserat på mytologiskt gods, vilket den vittbeläste Gaiman kan hämta från alla tider och alla kulturkretsar. En del av hans produktion vetter mot det skräckromantiska, men dessa inslag balanseras dels av en ofta brutal realism, dels av Gaimans synnerligen brittiska humor, dels av en tydligt förnimbar vänlighet som han aldrig riktigt lyckas undertrycka ens i sina hemskaste historier. I själva verket ligger en stor del av Gaimans talang just i förmågan att med lekande lätthet balansera dessa till synes oförenliga element.
DE TIDIGA ÅREN
Neil Gaiman har berättat om hur han som barn läste allt han kom över men i synnerhet fantasy och sf (där den så kallade nya vågen i sextiotalets slut, med författare som Harlan Ellison, Samuel Delany och Roger Zelazny, påverkade honom starkt). Han slukade också tecknade serier från USA, och då en yrkesvägledare frågade den femtonårige Gaiman vad han ville bli tvekade han inte: han ville skriva manus till amerikanska serier. När yrkesvägledaren tålmodigt förklarade att det inte gick, hade han funderat på bokföring? tog Gaiman det så hårt att han tvärt slutade läsa serier. De närmaste åren skrev han i alla fall en mängd noveller, men efter den sedvanliga raddan refuseringar beslöt han att skaffa sig ett jobb där han kunde lära sig skriva och få betalt för det, samtidigt som han lärde sig hur mediemarknaden fungerade. Han blev frilansjournalist.
1984 stötte han på ett nummer av serietidningen Swamp Thing med manus av engelsmannen Alan Moore och blev så imponerad att han återfick sin entusiasm för seriemediet. Han tog kontakt med Moore, bad honom förklara hur man egentligen skrev ett seriemanus och mottog uppmuntrande tillrop efter att ha sänt honom sina första försök. I samma veva lärde han känna tecknaren Dave McKean, som skulle bli hans kanske viktigaste samarbetspartner genom åren och har givit en stor del av Gaimans verk dess karaktäristiska grafiska profil. Deras första viktigare verk tillsammans var det korta seriealbumet Violent Cases.
När det amerikanska serieförlaget DC kom till England
på talangjakt 1987 såg paret Gaiman och McKean till att ställa
sig i deras väg och fick som resultat göra en fyranummersserie
om en tämligen bortglömd superhjälte kallad Black Orchid.
För att skapa intresse kring dessa oprövade serieskapare gav
DC McKean i uppdrag att teckna ett Batman-äventyr, medan Gaiman skulle
få skriva manus till en månatlig titel. Frågan var vilken.
Att göra en ordinär superhjälteserie upplevde Gaiman som
alltför begränsande: han ville ha en figur som kunde röra
sig fritt i tid och rum och fungera som fokus för många olika
sorters berättelser. Gaiman hade föreslagit ännu en föga
hågkommen gammal DC-figur, The Sandman, en brottsbekämpare
i trenchcoat och gasmask som ägde förmågan att färdas
i drömmar. Efter visst dividerande kom man fram till att Gaiman skulle
ta namnet och skapa en helt ny figur efter eget huvud. Det gjorde han,
med besked.
DRÖMMARNAS FURSTE
Det första numret av Sandman utkom i december 1988; det 75:e och sista i mars 1996. Däremellan skapade titeln seriehistoria, blev grunden för DC:s vuxenanpassade utgivningsserie Vertigo och vann alla tänkbara priser och några till (nummer 19, A Midsummers Night Dream, mottog 1991 som första och sista tecknade serie World Fantasy Award i kategorin "bästa novell").
Vad är det då för särskilt med Sandman? Ja, förutom att den helt enkelt är osedvanligt välskriven, sofistikerad och subtil kan man peka på huvudpersonen, som är allt annat än en ordinär hjälte. Han är Drömmarnas furste, själva personifieringen av begreppet "dröm". "The Sandman" är ju det engelska namnet på John Blund, men så kallas han aldrig i serien. Ibland kallas han Oneiros, den grekiska mytologins namn på drömmarnas gud, oftare Morfeus, det romerska namnet på samma gud, men någon gud är han strängt taget inte. Han är en av sju syskon, de Ändlösa, som i åldersordning ansvarar för ödet, döden, drömmen, förstörelsen, begäret, förtvivlan och förvirringen i vår värld (det låter snitsigare på engelska: Destiny, Death, Dream, Destruction, Desire, Despair, Delirium). Hans funktion är att värna och vidmakthålla Drömmarnas rike, det landskap som vi alla besöker då vi sover. Denna sin uppgift sköter han plikttroget, men i övrigt är han en rätt hopplös figur: dyster, humorlös, rigid och utan all social kompetens.
Denne Morfeus är definitivt seriens huvudperson och genomgår som sådan en process med en tydlig början och ett oundvikligt slut, men han måste vara seriehistoriens mest underexponerade centralgestalt. I många episoder skymtar Morfeus bara perifert. Ibland är han inte med alls.
De som driver historien framåt är i stället ett myller av gestalter: vanligt folk, figurer från DC:s serievärld, väsen ur saga och folktro, berömdheter som Orfeus och Eurydike, Chaucer och Chesterton, kejsar Augustus och Robespierre, Oden och Lucifer och Harun ar-Rashid: i Sandmanuniversat har Gaiman skapat en sorts gigantisk metamyt, vid nog att kunna inlemma det mesta som den mänskliga fantasin funnit på. Denna bredd i materialet speglas också i seriens teckningar, som är utförda av en mängd olika konstnärer i vitt skilda stilar.
Man kan gripas av misstanken att huvudpersonen och hans öde mest är en ursäkt för att få berätta en massa lösligt sammanhållna historier, en misstanke som styrks av att han också omtalas som "berättelsernas herre". Det är inte för intet som det allra sista numret handlar om hur William Shakespeare skrev Stormen: vad Sandman än må vara i övrigt är den först och främst en berättelse om berättelser.
Och som alla de bästa berättelserna har Sandman ett slut. Den saken hade Gaiman redan från början deklarerat, och även i detta är serien unik: snarare än att mala på tills den blivit en dålig kopia av sig själv lades den helt enkelt ner när den var färdig.
Fast alldeles slut var det förstås inte. Även om Morfeus' historia var färdigberättad fanns det många andra trådar att spinna vidare på. Miniserien Death: The High Cost of Living, skrevs av Gaiman själv 1993 och handlar om Morfeus' syster Döden, som i hans tappning är en charmerande goth-tjej och seriens ojämförligt populäraste figur. 1997 kom en uppföljare, Death: The Time of Your Life. Efter att Sandman lades ned har DC utgivit ett otal spinoff-titlar som faller utanför ramen för denna presentation. 1996 utkom prosaantologin The Sandman Book of Dreams, en samling Sandman-relaterade noveller av olika författare, dock inte Gaiman själv som bara skrivit korta introduktioner.
Intressantare är väl då Gaimans egen berättelse The Dream Hunters, som DC utgav i albumformat 1999 illustrerad av den japanske konstnären Yoshitaka Amano. Den är baserad på en japansk folksaga i vilken Gaiman funnit häpnadsväckande likheter med sin egen skapelse. Han frågade Amano om denne ville teckna en serieversion av sagan till Sandmans 10-årsjubileum, men då Amano inte sysslar med serier blev det i stället en illustrerad prosabok. Sagan är elegant återberättad, men det är Amano som är stjärnan: hans akvareller är alldeles fantastiska, i en stil mittemellan traditionell japansk illustrationskonst och europeisk jugend.
Och så sent som hösten 2003 utkom ett helt nytt Sandman-album: Endless Nights, en påkostad och kärleksfullt producerad utgåva som innehåller sju olika berättelser om de sju Ändlösa, illustrerade av sju olika konstnärer på höjden av sin förmåga. Här utnyttjas seriemediets möjligheter till det yttersta, alltifrån rakt berättande till uppbrutna collage. Sandman hade knappast kunnat få en värdigare epilog.
APOKALYPSEN OCH UNDERJORDEN
Parallellt med serieskapandet skrev Gaiman hela tiden prosa. Hans först utgivna skönlitterära bok blev romanen Goda omen tillsammans med den betydligt mer etablerade fantasyhumoristen Terry Pratchett, som han känt sedan journalisttiden. Den utkom 1990 och är en oupphörligt underhållande humoresk om apokalypsen, helt i enlighet med Uppenbarelseboken; i förbifarten passar den på att parodiera det mesta som har med magi, ockultism och religion i allmänhet att göra samt leverera små pastischer på spionromaner, Bill-böcker, 1600-talsprosa och vadhelst annat som fallit författarna in. Det här är en bok som skrevs bara för att det roade författarna, och det märks. Deras goda humör är oemotståndligt smittsamt.
1993 utkom Angels & Visitations på det lilla förlaget Dreamhaven, en samling av noveller, dikter och litet blandade småtexter. Merparten av materialet finns omtryckt i den senare novellsamlingen Smoke And Mirrors (och det återstående är ärligt talat bara för komplettister) men vill man ha den tidigare boken finns den numera i nytryck. Den är förvisso inte billig nu heller, men ett skäl till att nyutgåvan gjordes var att antikvariska exemplar av den gamla upplagan börjat betinga rena fantasipriser. Och en vacker volym är det onekligen.
Redan 1991 hade en bekant som var på väg att starta filmbolaget Crucial Films frågat Gaiman om han ville skriva manus till en fantasy-TV-serie som skulle utspela sig bland hemlösa. Gaiman tackade först nej av rädsla för att en sådan serie skulle kunna inbilla någon att det var coolt att vara hemlös; men efter fem års sporadiskt manusarbete blev det i alla fall en TV-serie, även om den bara handlar om "hemlösa" i överförd betydelse. Den kom att kallas Neverwhere, producerades av Crucial Films och visades av BBC i sex halvtimmeslånga avsnitt hösten 1996. Neverwhere utspelar sig i Londons undre värld, bokstavligt talat: det parallella London som existerar i kloaker, gamla skyddsrum och övergivna tunnelbanetunnlar, där ett trasgrant folk lever sitt eget liv utan kontakt med den övre staden. Mycket av det undre London är inspirerat av Londons tunnelbanekarta: det finns verkligen svarta munkar i Blackfriars och en jarl håller hov i Earl's Court. Hjälten är en alldaglig ung man från det övre London som (bokstavligen) snubblar över en ung dam i nöd från det undre. När han beslutar sig för att hjälpa henne... ja, ni fattar. Det rör sig alltså om en riktigt klassisk saga skriven för vuxna och satt i riktigt klassisk urban fantasy-miljö.
Gaiman deltog själv i arbetet med TV-serien, som filmades på plats i Londons riktiga underjord. Tyvärr tvingades man av budgetskäl stryka eller skriva om en hel del scener, så slutresultatet blev något av en kompromiss. För att i någon mån göra sin ursprungliga vision allmänt tillgänglig beslöt Gaiman att skriva om sitt manuskript till en roman och därvid sätta tillbaka allt som han tvingats ta bort ur den färdiga TV-serien. Det var ett klokt beslut: TV-serien är definitivt sevärd och innehåller flera utmärkta rolltolkningar, men romanen är på alla plan överlägsen: sagolikare, farligare, roligare och med större djup. Dessutom utspelar sig avsnittet i varuhuset Harrods (där man inte fick filma) i varuhuset Harrods.
Som kuriosum kan nämnas att den amerikanska utgåvan av romanen (den som normalt finns tillgänglig hos SF-Bokhandeln) faktiskt är ytterligare omskriven: förlaget trodde inte att amerikanska läsare kunde antas vara närmare bekanta med förhållandena i London, så Gaiman ombads smussla in en och annan diskret sakupplysning.
De närmaste åren gjorde Gaiman flera film- och TV-jobb: han skrev manus till ett avsnitt av TV-serien Babylon 5, "The Day of the Dead" samt bearbetade den engelska översättningen av Hayao Miyazakis animerade film Mononoke Hime (Princess Mononoke); i det senare fallet gjordes dock ytterligare förändringar av filmbolaget. 1997 kom en barnbok, varom mera nedan. 1998 utgav förlaget Avon novellsamlingen Smoke And Mirrors, som alltså samlar det väsentliga ur Angels & Visitations och åtskilligt mer, även några stycken berättande lyrik. Det är svårt att tänka sig att någon annan än Neil Gaiman skulle få för sig att skriva ett poem som återberättar Beowulfsagan i form av en episod av Baywatch med en varulv i huvudrollen, och faktiskt få det att fungera.
BORTOM DE ÄNGDER VI KÄNNER
Dessa prestationer bleknar dock vid sidan av Gaimans första riktiga storverk på prosa, den mycket korta romanen Stjärnstoft.
Återigen är det fråga om ett samarbete, denna gång med konstnären Charles Vess, som tecknade två av de mest uppmärksammade avsnitten av The Sandman: "A Midsummer Night's Dream" och "The Tempest". Vess arbetar i ett skirt pastellmanér som lånat mycket från Arthur Rackham och andra sagoillustratörer verksamma kring det förra sekelskiftet; en svensk kan inte undvika att se likheter med Carl Larsson. Från början ville Gaiman göra en fristående serie tillsammans med Vess, men när Vess förklarade sig trött på att ständigt behöva teckna nästa ruta ändrades planerna till en illustrerad prosaberättelse. Gaimans idé var att skriva ett stycke fantasy sådan den såg ut under tidigt 1900-tal, innan Tolkien satt sin prägel på genren: fantasy som den skrevs av lord Dunsany och Hope Mirrlees och James Branch Cabell. För att försätta sig i rätt sinnesstämning skrev han hela romanen för hand, med reservoarpenna, i två skinnbundna anteckningsböcker.
Ett mycket vanligt motiv i tidig anglosaxisk fantasy är Älvalandet, Faerie, som i folktron existerar parallellt med vår egen värld -- "beyond the fields we know", i lord Dunsanys berömda ordalag -- och befolkas av allehanda sagoväsen. Det går att ta sig från den ena världen till den andra, och många är de sagor som berättats om hur vanliga människor med eller utan eget uppsåt hamnat i Älvalandet, upplevt diverse äventyr och återvänt, mer eller mindre förändrade. Man kan hävda att de flesta av Neil Gaimans berättelser bygger på denna grundstruktur.
I Stjärnstoft består gränsen mellan de båda världarna helt enkelt av en mur. Muren har en enda öppning, belägen utanför en liten engelsk by som följaktligen fått namnet Wall. Denna öppning bevakas dag och natt av bybor som inte släpper igenom någon, annat än en gång vart nionde år, då det hålls marknad på ängen strax innanför muren. Under en sådan marknad möts en man från Wall och en älvakvinna, och resultatet av denna förening blir en gosse som växer upp till en helt oansenlig ung man i Wall. När han förälskar sig i byns stora skönhet lovar hon honom i ett nyckfullt ögonblick sin hand om han bara hämtar en stjärna som de nyss sett falla. Och var föll den? Just det: över Älvalandet. Det är bara för vår hjälte att ge sig av. Och han finner verkligen den fallna stjärnan och vinner sitt hjärtas önskan, men inte riktigt på det vis han hade tänkt sig.
Det imponerande med Stjärnstoft är att den lyckas vara en fyndig och ofta mycket rolig pastisch, präglad av en omisskännligt modern estetik och livssyn, men utan att för ett ögonblick bryta den skira sagostämningen. För att ro iland en sådan sak krävs en författare med både absolut stilistiskt gehör och en osedvanlig känsla för sagans innersta väsen.
Innan Gaiman och Vess drog igång arbetet med Stjärnstoft försökte de intressera något förlag för idén. De vanliga bokförlagen blev dock nervösa av tanken på en sagobok för vuxna innehållande massor av färgillustrationer och förstod inte hur de skulle hantera en sådan tingest. Parets gamla uppdragsgivare DC kände ingen sådan nervositet; de gav ut Stjärnstoft i form av fyra häften i serietidningsformat 1997-98 och därefter som ett samlingsalbum. Gaiman behöll rättigheterna till själva texten och skickade den till sin redaktör på Avon Books; sedan hon läst romanen ville hon genast ge ut den som en vanlig, oillustrerad roman, varpå DC med stor förvåning åsåg hur den bok de skänkt bort började klättra på bästsäljarlistorna. När boken 2000 utkom i svensk översättning var det utan Vess' bilder, och visst går det alldeles utmärkt att läsa den så, men jag kan inte nog rekommendera att man skaffar den ljuvliga illustrerade originalversionen.
EN AMERIKANSK DRÖM
Och efter allt detta och mycket som inte fått plats kom så år 2001 Neil Gaimans egentliga romandebut. Amerikanska gudar var den första roman han skrev som aldrig var tänkt som något annat än en roman, och som inte var något samarbete med vare sig en konstnär eller en annan författare utan Gaimans eget verk från början till slut. Den var också hans mest ambitiöst upplagda projekt sedan The Sandman. Det här är Gaimans Stora Amerikanska Roman, och den skiljer sig mycket från de tidigare: där de utpräglat brittiska Neverwhere och Stjärnstoft var korta, koncentrerade berättelser skrivna i en lekfull sagotradition är Amerikanska gudar lång och yvig, kringflackande som en road movie i både geografi och handling, och dess dominerande tonläge är kärvt realistiskt.
Själva upplägget känner vi igen, med den ordinäre unge mannen som trillar ner mellan springorna i den vanliga verkligheten. Här kallas han Shadow, och det är mycket riktigt något skugglikt, undflyende med honom. Shadow är inte fullt så ung och oskuldsfullt som Gaimans tidigare hjältar: han har just avtjänat ett treårigt fängelsestraff och finner att ingenting finns kvar av hans gamla liv. Han släpas motvilligt in i en anställning som livvakt och chaufför åt den mystiske mr Wednesday, som tycks veta mer om honom än vad som är rimligt, och tillsammans ger de sig ut på en odyssé härs och tvärs genom ett Amerika som framstår som ett alltmer drömlikt och mytiskt rike. (Här bör noteras att Gaiman i stort sett undviker de redan söndermytologiserade delarna av USA till förmån för den mer anonyma mellanvästern: det här är boken som sätter Wisconsin på den litterära kartan.)
Amerikanska gudar är en roman om hur Amerika skapats av alla dem som kommit invandrande under seklernas lopp, om de drömmar, förhoppningar och trosföreställningar de burit med sig; mer specifikt om de gudar de fört med sig till den nya världen och så småningom övergivit. De gamla gudarna är inte döda, bara bortglömda, men eftersom gudar livnär sig på sina tillbedjares dyrkan och blir svagare ju färre som tror på dem framlever de i dag torftiga liv i samhällets utkanter: fruktbarhetsgudinnor går på gatan, egyptiska dödsgudar driver begravningsbyrå i en landsortshåla. Det har kommit nya gudar för att ta deras platser, teknologins och mediernas gudar, men än har de gamla inte givit upp. De här idéerna lekte Gaiman med redan i The Sandman, men här utvecklar han dem till någonting mycket större.
Neil Gaiman har förmånen att själv kunna betrakta USA med den inflyttades fascinerade blick: när han skriver om England är han hemmastadd, men hans Amerika är distinkt främmande också i det till synes mest vardagliga. Säkert har den fascinationen bidragit till romanens väldiga format. Amerikanska gudar är tjock och en smula oformlig, kanske onödigt tjock, med insprängda små noveller och ett långt parti som egentligen inte för handlingen framåt alls, men sådan yvighet hör nu till genren. Varje allvarligt konstnärligt försök att tränga in i hjärtat av Amerika måste nog med naturnödvändighet bli för mycket.
Och få läsare har klagat: romanen blev Neil Gaimans genombrott som prosaförfattare, en stor försäljnings- och kritikerframgång som vann flera priser, somliga oväntade: både Hugon och Nebulan, som vanligen tilldelas science fiction-berättelser, samt Bram Stoker Award, som utdelas av de amerikanska skräckförfattarnas förbund. Viss draghjälp i marknadsföringen fick den av att Gaiman förde en mycket uppmärksammad webbdagbok över arbetet med romanen efter det att den faktiskt var färdigskriven: förlagskontakter, korrekturläsning, omslagsval, signeringsturnéer och så vidare. Hela denna webbdagbok finns tryckt i boken Adventures in the Dream Trade, och den går fortfarande att läsa gratis i arkivet på Neil Gaimans livaktiga hemsida, där han ännu oförtröttligt för dagbok och besvarar läsarfrågor. Gaiman är en ovanligt utåtriktad författare, ständigt redo att signera ändlösa mängder böcker, hålla högläsningar, göra intervjuer och träffa sina fans: vid läsningen om hans kringkuskande kommer man lätt att tänka på de rockband som vunnit sin popularitet genom flitigt turnerande.
En sorts pendang till Amerikanska gudar är novellen "The Monarch of the Glen", publicerad i antologin Legends. I skrivande stund arbetar Gaiman på en roman med arbetstiteln The Anansi Boys som inte är en fortsättning på Amerikanska gudar men utspelar sig i samma värld och delar några personer med den tidigare boken (ni som har läst den kanske minns att Anansi var den afrikansk-karibiske spindelgud som oftast kallades mr Nancy).
BARNBÖCKERNA
Till dags dato har Nail Gaiman skrivit tre barnböcker,
alla illustrerade av Dave McKean. Två av dem är bilderböcker
i färg, The Day I Swapped My Dad For Two Goldfish från
1997 och Wolves in the Walls från 2003: charmerande små
sagor med bra bett, lämpliga för högläsning. Den tredje,
misstänker jag, kan mycket väl vara det av Gaimans verk som
kommer att leva längst.
Coraline var en bok som Gaiman hade pysslat med länge:
den började som en saga för hans äldsta dotter och avslutades
flera år senare för hans yngsta. Den var färdigskriven
före Amerikanska gudar, men av marknadsföringstekniska
skäl beslöt förlaget att ge ut dem i omvänd ordning.
Tekniskt sett är Coraline en barnbok, men det
bör inte hejda några äldre läsare -- såvida
de inte är alltför lättskrämda, förstås.
Gaiman har berättat att när han lät bekanta i olika åldrar
provläsa boken tyckte barnen att det var en spännande äventyrshistoria
medan de vuxna klagade över att boken gav dem mardrömmar.
Coraline är en flicka på elva år som just
har flyttat in i en ny lägenhet tillsammans med sina föräldrar,
som arbetar mycket och inte har tid att leka med henne, och eftersom skolan
inte börjat än har Coraline gott om tid att utforska sina nya
omgivningar. En av dörrarna i lägenheten står låst,
och Coralines mamma förklarar att den inte leder någonvart:
när huset delades upp i lägenheter murades den igen. Bakom dörren
finns mycket riktigt bara en tegelmur. Men en dag när Coraline är
ensam hemma prövar hon själv att låsa upp dörren,
och nu finns där inte längre någon mur. I stället
leder den till en narrbild av Coralines egen lägenhet, och där
väntar någon (eller något) som presenterar sig som Coralines
andra mamma. Hon (eller den, eller det) vill hemskt gärna att Coraline
ska stanna kvar hos henne för alltid, men då måste Coraline
först få ett par nya ögon isydda, likadana ögon som
den andra mamman har: ett par svarta knappar. Hon/den/det försäkrar
att det inte kommer att göra ont.
Coraline avvisar klokt nog förslaget och återvänder
till sin egen våning, men där finner hon att hennes riktiga
föräldrar är försvunna. Hon inser att hennes andra
mamma tagit dem tillfånga och att hon måste tillbaka in genom
den låsta dörren för att befria dem.
Ja, det här är en riktigt ruskig historia, men lyckligtvis
är Coraline själv utmärkt skickad att hantera alla ruskigheter:
hon är modig, påhittig och försedd med en nykter klarvakenhet
som de flesta läsare -- kanske särskilt vuxna sådana --
bara kan avundas henne. Som barnbokshjältinna kan hon väl mäta
sig med både Pippi Långstrump och lilla My.
Coraline är något så sällsynt
som en i alla detaljer fulländad berättelse. Jag har nämnt
Neil Gaimans förmåga att bryta skilda stilelement mot varandra,
och aldrig har han gjort det så skickligt som här. Det är
förstås en extra svår konst när man skriver för
barn, som osvikligt upptäcker alla falska tonfall, men så tog
det också ett tiotal år och två döttrar att få
boken färdig.
Som väl har framgått vid det här laget är
Neil Gaiman inte en författare som håller sig i sitt fack av
rädsla för att publiken ska svika om den inte får mer
av vad den redan känner igen. Att han ändå fått
en enastående stor och hängiven läsekrets är glädjande
men egentligen inte konstigt. För Neil Gaiman är inte i första
hand fantasyförfattare, eller skräckförfattare, eller leverantör
av manuskript till tecknade serier; han är den borne historieberättaren
i ordets ursprungliga mening, och en boren historieberättare är
något de flesta av oss känner igen. Han är den som sitter
vid brasan och drar skrönor. Han är den som minns de gamla berättelserna
om vårt förflutna, och om hjältarna och deras dåd,
och om den andra världen, den vi inte kan se; och han är den
som kan konsten att återberätta dem så att vi för
en kort stund håller tyst, och glömmer att alltihop bara är
ljug, och lyssnar.
Johan
Frick, mars-april 2004
|
