The New Weird” En ny litterär rörelse?

Det kan knappast ha undgått någon som är intresserad av SF och fantasy, att det nu skrivs mer spännande och intressant litteratur än någonsin. Detta har givit upphov till funderingar och spekulationer om det är en ny litterär rörelse vi ser början på.

Det är här lätt att dra paralleller till New Wave på 60-talet, där författare som Michael Moorcock, Brian Aldiss, JG Ballard mfl hade ambitionen att föra in mer litterära kvaliteter i SF/F. Många av författarna som inspirerades av New Wave ägnade sig åt litterära experiment som var allt annat än läsarvänliga för de som vara vana vid sin Conan eller Stiftelsetrilogi. Det var dock även många som helt enkelt tog till sig traditionella litterära tekniker, som t.ex. mer djuplodande psykologiska porträtt av karaktärerna. Genrelitteraturen hade allt som oftast varit fantastisk på att plocka fram hisnande idéer och koncept, men sämre på att skapa trovärdiga personporträtt.

När det nu har kommit ett antal begåvade brittiska författare med ambitiösa idéer, så börjar det åter koka i dessa grytor. Den tändande gnistan var en diskussion om genregränser. Vad är SF, Fantasy och Skräck? Vad ligger utanför dessa gränser? Måste gränserna respekteras? Ambitionen att överskrida dessa genregränser är en sak som är gemensam för den ganska disparata skara författare som hamnar i diskussionens mitt.

Genre? Vilken genre?
En känsla för de problem som New Weird-författarna brottas med kan man få av denna påhittade konversation mellan William Gibson och en recensent (Av Jonathan Strahan):

Gibson: Jag är en författare som lever i en värld som är påverkad av en roman som jag skrivit, och jag försöker skriva romaner som försöker behandla den världen.”

Recensenten: Jag förstår inte. Världen har gått vidare. Vilka konventioner använder du för att försöka förklara detta?”

Gibson: Jag använder verktyg och konventioner från den traditionella romanen. Jag skriver en roman som har en science fictionaktig uppfattning av världen, förlagd till en alternativ historisk version av förra året, för att försöka förstå de trender som pågår omkring oss.”

En del av New Weird kan alltså sägas vara SF-författare som försöker förstå den science fictionaktiga verklighet i vilken vi lever nu, till skillnad från den litteratur mainstreamförfattare skriver när de använder SF-idéer för att tolka nuet. Detta ledde rakt in i en diskussion om huruvida Margaret Atwood är en författare som kan räknas till New Weird. Hon har ju fått utstå mycket spott och spe för sitt insisterande av att hennes senaste roman Oryx and Crake inte är science fiction, utan "spekulerande fiction".
  Efter att hon sagt detta i en intervju, dröjde det dock inte många timmar innan någon påpekade att det begreppet hade blivit känt då Robert Heinlein använde det om sin ”mjukare” SF som Stranger in a Strange Land (Främling på egen planet). Atwood är ett typexempel på att termen New Weird är en extremt luddig en. Å ena sidan är hon en författare som bryter ner genregränser mellan SF och mainstream, å andra sidan är hon inte en del av SF/F-världen med dess fans och traditioner. Skall New Weird alltså definieras som genreförfattare som bryter sig ut ur gamla konventioner, eller handlar det om författare i allmänhet som bryter ner genregränser?

Gammalt eller nytt?
För att förvirra saken ytterligare, så verkar alla som utpekas som deltagare ha olika åsikter om vad New Weird är för något. M John Harrison är helt inne på det nyskapandei SF-litteraturen och struntar helt i allt vad traditioner heter.

”Jag skiter fullständigt i 'de existerande traditionernas roll'. Om den nya rörelsen ägnar sig åt sådant, så är den akademisk, dvs död, innan den tagit sina första steg. En levande litteratur krossar rutan, tar det den vill ha och tar sig sedan an världen. Jag är mer intresserad av New än Weird.”

Med andra ord, ligger man inte i framkant, så är man inte en del av New Weird. Det finns ingen plats här för imitatörer och plagiatorer.

När det gäller fantasyaspekterna så anser China Mieville att:

”Problemet med mycket av ny fantasy är inte att den är repetitiv och clichétuggande, utan att i och med det begår den ett förräderi mot det fantastiska. Det fantastiska finns fortfarande kvar där, men bara som en självstympad förkrympt sak. [...] Därför är New Weird lika mycket tillbakablickande – mot det fantastiska – som något nytt. Det är båda delarna.”

Han är alltså inte lika benhårt framåtblickande som M John Harrison, men annars tycks de vara på samma linje.

SF som finkultur
Richard Morgan är dock lite orolig för att New Weird skall bli en utbrytargrupp istället för något som för fram genrerna till nya läsare. Han oroar sig för att den litterära SF:en skall bli fisförnäm och se ner på annan SF/F precis som kultureliten gör med all SF/F idag. Detta gick inte väl hem hos M John Harrison som upplevde ett sådant resonemang som ett försök att begränsa honom som författare, en dragning tillbaka mot det gamla, mot Status Quo. Han går vidare och säger:

”Att ens säga 'korsa' och 'gräns' är att acceptera en uppsättning konstgjorda begränsningar. Det finns bara 'Skrivrymd', i vilken du gör dina val i enlighet med hur svåra problem du ställs inför och hur bra du är på att kombinera skrivsätt och tekniker. [...] Orden för dagen är plocka och mixa.”

Att det inte alltid är så lätt att bara plock och mixa som man vill, kan Justina Robson vittna om. Hon har varit på den avancerade skrivkursen Clarion:

”[...] Folk har väldigt mycket investerat i att hålla gränserna intakta mellan genrer. I synnerhet mellan SF och allt annat. Detta finns på båda sidorna, förlag/redaktörer och författare/fans. Eftersom författarna är de som får sitta emellan här, så fanns det en stor rädsla för att skriva något annorlunda.”

Det konstateras att en av de mest konservativa krafterna är fansen. De vill ha sin ”sense of wonder”, men de vill ha den i en form de känner igen. Nyskapande författare är något de undviker, och därför är många författare rädda för att skriva allt för ”konstigt”.

Jonathan Strahan tror att förändringarna håller på att ske i ”skrivrymden” och därför kommer de att påverka allt skönlitterärt författande. Detta betvivlar dock Justina, även om hon ser att författare som David Michell börjat använda SF:ens uttryck i sitt skrivande. Justina tror att branschens konservativa krafter kommer att bromsa dessa förändringar.

En blandad kompott
På det hela taget så verkar det som om man kan säga att New Weird kan sägas vara en inställning hos författarna att inte låta sig begränsas av genrekonventioner. De väljer att skriva fritt och använda de litterära tekniker som finns tillgängliga, efter de krav som den berättelse man skriver på ställer. Det gäller författare på båda sidor stängslet. Gränsen mellan vad som räknas som SF/F och vad som är mainstream har alltid varit suddig och omstridd. Nu blir den än suddigare. Vad man som författare sedan vill åstadkomma är högst individuellt, man kan som China Mieville i sina senaste romaner blanda fantasy, SF och skräck, eller som M John Harrison i hans senaste, blanda SF, skräck och mainstream. Eller så gör man på något helt annat sätt. För oss läsare verkar det som att vi kan se fram emot mycket intressant genreöverskridande litteratur framöver. Den som vill ha strikt hard SF eller fantasy enligt Jordan och Co, skall dock inte läsa böcker av det här nämnda gänget. I det här sällskapet kommer inget att förbli som det varit.

Glenn Petersen

Citaten är hämtade från debattforumet på tidskriften Third Alternatives hemsida http://www.ttapress.com. Främst från China Mievilles och M John Harrisons forum.