Ett av de ljud en kvinna ensam i den arktiska ödemarken inte vill höra är ett utdraget ylande. När den märkliga vargens tänder sliter sönder Cheyennes ankel och blottar benpipan är det slutet för hennes gamla liv och början på ett där hon själv är monstret som jagat henne i mardrömmarna. Den ende som kan förstå vad hon går igenom är just den man, eller snarare varg, som dömt Chey till detta oblida öde. Han verkar mer intresserad av att hugga huvudet av henne med yxa.
När linjen mellan människa och vilddjur suddas ut blir gränsen mellan jägare och byte lika tunn. Chey är långt ifrån något offer. När hon väl kommer inom slagavstånd kan hon emellertid komma att upptäcka att det, inte ens för varulven, alltid är lättast att rusa på pulsådern. |
Skriv en
Sätt betyg
