Det här är riktig noir-fantasy, utan hjältar eller ädelmod. Därmed inte sagt att alla är genomruttna: under bokens gång lär vi känna de föga heroiska huvudpersonerna och börjar så smått förstå hur de blivit vad de är. Ja, stundom förvånar de både oss och sig själva genom att visa sig kapabla till riktigt hyggligt beteende. Däremot finns inte mycket gott att säga om Adua, staden där det mesta av handlingen äger rum. Den är ett genomkorrumperat ormbo, ruttet inifrån och ut, fritt från all den pittoreska charm som trots allt präglar likartade fantasystäder som Fritz Leibers Lankhmar eller Scott Lynchs Camorr: det här liknar snarare en förindustriell version av James Ellroys Los Angeles, The Big Nowhere.
   Låter det dystert och deprimerande är det långtifrån det intryck man får under läsningen. Abercrombie har ett sinne för svart humor som avsevärt livar upp tillställningen, och viktigast av allt: han är en riktigt begåvad berättare. Det lockande stålet är första delen i en trilogi och rör sig i lugnt tempo medan den bygger en stabil grund för vad som komma skall, men det blir aldrig någonsin tråkigt. Det är rappt och effektivt berättat, utan något dödkött. Dessutom märks det att författaren är genuint intresserad av sina personer och bryr sig om vad som händer med dem: de kan tyckas aldrig så osympatiska, men de är sannerligen levande.
   The Blade Itself var en av de mest uppmärksammade fantasydebuterna år 2006, med all rätt. Den här svenska utgåvan består av andra halvan av boken.