Krig, mina vänner, är något vackert. De som säger annat är de som förlorar.
   Prins Jorg styr ett band landsvägsrövare, plundrare och mördare med en fast hand, låt vara att det är en psykopatisk tonårshand, men ändå. Efter hans mors våldsamma och tragiska död, mitt framför ögonen på honom, har Jorg svurit hämnd på baronen som bragte modern om livet. Det är inte en sansad, balanserad, bäst serverad kall-hämnd heller, och det finns ingen i det sönderfallande Kejsardömet som är mer obarmhärtig än 13-årige Jorg.
   I första delen av trilogin får vi stifta bekantskap med en hårdnackad, charmig och fullständigt omoralisk Törneprins. Jorg har lovat sig själv att han ska vara kung vid 15 och styra hela Kejsardömet vid 20. På den vägen är han och det verkar inte finnas någon som kan stå emot honom. Inte att hans far har gift om sig, och inte att det finns en ny prins som kungen hellre skulle ha som tronarvinge, inte gamla lärare eller gudfruktiga män och inte vålnader från träskmarkerna, inte magi och inte ens den gamla teknologin från de som kom före.
   Prince of Thorns är satt i en värld som verkar stamma ur vår, med vägbyggare, teknologi, Sokrates och Nietzsche vid sidan av armborst, magi och munkar.